Istiden : Ett skede i jordens historia

1. Om glaciärer eller jöklar, deras utbredning, deras rörelser och däraf förorsakade bildningar. Dessa bildningars förekomst långt ifrån nutidens glaciärområden utgör bevis för en tid med strängare klimat, istiden.

I fjäll- och alptrakter samt i polarländer, där den under vintern fallna snön ej hinner fullständigt smälta under den korta och kyliga sommaren, uppkommer den s. k. “eviga snön“. För hvarje år lägger sig ett nytt snölager öfver de från föregående år kvarblifna snömassorna. Så länge ej de klimatiska förhållandena blifva bättre, skulle — kunde man tycka — denna eviga snö oupphörligen tilltaga i mäktighet. Så är emellertid ej fallet; genom sin egen tyngd och genom delvis smältning sammanprässas nämligen snön småningom till en kornig is, ungefär på samma sätt som en snöboll genom långvarig kramning förvandlas till en isklump. Denna korniga is har nu en högst anmärkningsvärd egenskap; den är i viss mån plastisk eller formbar. Detta framträder ej, när man behandlar ett mindre stycke af densamma, utan förefaller isen då alldeles spröd. Men när man tar i betraktande de väldiga massor af denna is, som finnas i många fjälltrakter och i ännu större skala i polarländerna, kan man lätt öfvertyga sig om isens plasticitet. Den skrider nämligen långsamt utför fjällsluttningarna, tränger ned i dalarna, som den utfyller, breder ut sig, där dalgångarna vidga sig, sammanprässas, där de blifva trängre med ett ord, förhåller sig i stort sett såsom en degartad massa. Det är här icke platsen att närmare redogöra för grunden till denna isens egenskap, det må för tillfället vara nog att omnämna