Istiden : Ett skede i jordens historia

Frankrike, Belgien, Schweiz m. fl. länder funnit skelett och skelettdelar af människor; vidare sten- och benredskap m. m., under sådana förhållanden, att icke ringaste tvifvel kan råda om, att människan funnits i Europa under istiden och varit samtidig med dennas till en del nu utdöda djurvärld. De flästa fynden förskrifva sig från hålor eller grottor i dessa lands vidsträckta kalkbärg, åtskilliga fynd äro gjorda i flodgrusaflagringar.

Att människan värkligen varit samtidig med istidens djurvärld, framgår icke allenast af dessa lämningars förekomst tillsammans och i samma lager utan äfven af sättet för deras förekomst tillsammans. Grottorna, med sin jämna temperatur, ha utan tvifvel tjänat människan som tillflyktsort och hviloställe. Dit släpade hon utbytet af sina jakter, såsom framgår af det sätt, hvarpå djurens ben för märgens uttagande blifvit bearbetade med hennes ofullkomliga stenredskap. Af dessa djurs ben förfärdigade hon sig spjut- och harpunspetsar (af renhorn), prylar och nålar o. s. v. Man har till och med funnit ett slags hvisselpipa af renhorn (från en håla i Frankrike). Dessa vapen och redskap bearbetades stundom med en viss konstfärdighet, försågos med teckningar af ren, mammut, vildhäst, räf, fiskar o. s. v. Särdeles inträssant är en på en älfenbensplatta inristad bild af mammut, som återger detta djur så troget med dess ragg och man samt dess egendomliga gång (passgång), att man måste antaga, att teckningen är gjord efter lefvande original. En annan bild af en ren utmärker sig för stor naturtrohet och är tecknad med artistisk talang. Många af vår tids civiliserade människor skulle icke kunna åstadkomma en lika lyckad teckning. Af detta här redan anförda framgår, att under istiden, samtidigt med renen och mammuten lefde i mellersta Europa folk, som icke kunna anses ha stått på allra lägsta steget af mänsklig odling. De lifnärde sig af jakt och fiske, klädde sig i skinnkläder, tillvärkade vapen af horn och ben eller af flinta, som de dock ej i likhet med senare stenålderns folk förstodo att slipa; de roade sig på lediga stunder med sina vapens och redskaps utsmyckning genom sniderier o. d. För öfrigt veta vi ännu ytterst litet om denna vår världsdels älsta innebyggare. De hufvudskålar, man funnit, tala för, att ganska vidt skilda raser, med olika utvecklad intelligens, lefvat under istiden.