Sida 97
Runeberg och Sverige, af E. Wrangel
RUNEBERG OCH SVERIGE.
talande af att lian »gjort nog», griper fanan och för truppen till seger — har tydligen uppvuxit ur den stämning, som Fänrik Stål framkallade. Man har också påpekat en sådan efterklang i dikter af Jolin (om »Veteranerna» se ofvan) och af Frans Hedberg samt i skarpskyttesånger t. ex. af Herman Bjursten. I Bjurstens historiska dikter, såsom Minnen från Gripsholm, är emellertid tonen en mindre äkta, mera skrytsam och braskande, liksom i åtskillig svensk patriotisk poesi från den tiden. Äkta och ädel är den däremot hos Snoilsky, hvars Svenska bilder, i mångt och mycket så olika Sägnerna, dock i viss mån äro en afläggare af dem, i hvarje fall det enda väster om Bottenhafvet framkomna, som kan sättas bredvid dem. — Också hos nyare skalder märker man inflytande t. ex. af Runebergs sätt att drastiskt och korthugget åskådliggöra; så i •Studentuppasserskan» af A. U. Bååth.
Särsldldt synas de unga skalder, hvilka på i86o-talet uppträdde såsom nio och sju »signaturer», hafva tagit intryck af Runebergs folkligt enkla episkt-lyriska framställningssätt. Till dem hörde ju Snoilsky samt C. L. Östergren. Idyllepigrammatisk diktning anträffas t. ex. hos Edvard Bäckström (»Ros och Törne» m. m.) samt allra mest hos D. Klockhoff. Dennes »Små figurer» äro, såsom utgifvaren af hans skrifter C. D. af Wirsén påpekar, skrifna i Runebergs stil; och i »LjTiska fantasier» är den tredje sången »likasom en efterklang af de älskandes samtal i Nadeschda». Vidare kan man anföra af Klockhoff »Den öfvergifna», »Sparfven och flickan» o. a. idylliska stämningsdikter, hvilka visa spår af den finske skaldens inflytande.* C. D. af Wirsén har ännu 1890 framträdt med en prästgårdsidyll på hexameter, »Far och dotter» i tre sånger, där handlingen föres fram genom en konflikt dels af erotisk, dels af religiös art, och som slutar med magisterpromotion och bröllop.
Runebergs egentliga betydelse för den svenska vitterhetens utveckling ligger emellertid icke i dessa mer eller mindre påtagliga efterbildningar. Den ligger, såsom ofvan antyddes, i den nya riktning af diktkonsten, som han både teoretiskt proklamerade och framför allt praktiskt genomförde. Denna riktning innebär undan-
* Detta tycker man sig också stundom märka hos A. T. Gellerstedt (t ex. i «Små-Qarilar» och i «Mohien» 1881).
109
Källa: Internet Archive ·