Sida xxiv
Den gamle knekten och Fänrik Stål, af C. G. Estlander
c. G. ESTLANDER.
som från kringliggande socknar strömmat till v. Vegesacks landstigningskår. Men «Den döende krigaren» bör dock icke bedömas från synpunkten af Fänrik Ståls sägner; ehuruväl den är hållen i deras form och såtillvida den tidigaste bland dem, ligger det ett helt årtionde mellan dem; hvarken i det patriotiska eller det heroiska röjer dikten Sägnemas manliga, mognade realism.
Cygnaeus går likväl för långt, då han, visserligen på andra skäl, vill utmönstra «Den döende krigaren» såsom «icke värdig en plats bland Fänrik Ståls sägner». Han förliknar detta stycke bland de öfriga Sägnerna med ett s. k. virtusämne bland utmärkta vetenskapliga afhandlingar, och formen finner han lika otillfredsställande som diktens hjärtnupna syftning. I stället för den alldagliga tanken att man i krig slår ihjäl hvarandra menar Cygnaeus att Runeberg hellre kunnat besjunga lyckan att som den unge krigarn få falla i och för fosterlandet, älskad och begråten, i motsats till den gamles öde att falla i fiendeland, som en hatad främling, ett offer för tjänsteplikten. En sådan idé kunde ju haft sitt företräde, men sådan Runebergs dikt nu är, var den likafullt förtjänt af sin upphöjelse, ej blott för formens skönhet — hvad Cygnaeus därom anmärker är mera graverande för honom själf än för Runeberg — utan ock som den första yttringen af den upphöjda, humana sjm skalden har på kriget och på dem, som kämpade emot oss. Den ger till känna att redan nu i skaldens bröst förbittringen öfver det orättfärdiga öfverfallet och hatet mot dem, som utförde det, och andra sådana lägre lidelser slocknat, om de ens brunnit där. Hans fosterlandskärlek behöfde dem icke för att vara stark, den eldades af de bragder, som för äran, plikten och fäderneslandet utfördes under den förtviflade kampen, och på denna såg han med samma högsinthet som den gamle folksångarn i «Chevy jakten», hvilken, ehuru engelsman, prisade lika väl tapperheten och lojaliteten hos skottländame och lät de kämpande sluta striden med att räcka hvarandra en hjälpsam hand. Äfven som en lätt protest mot krigförandet öfver hufvud, den enda i sitt slag hos Runeberg, eger denna dikt sitt intresse; ty en sådan mening måste väl ligga i den gamles något oklara «att plåga och att plågas blott». Den motsatta känslan är dock den för skalden utmärkande, som han uttrycker i Soldat-
Källa: Internet Archive ·