Sida xxv
Den gamle knekten och Fänrik Stål, af C. G. Estlander
DEN GAMLE KNEKTEN OCH FÄNRIK STÅL.
gossens entusiasm för krigarlifvet, i hänförelsen öfver Wilhelm von Schwerins bragder och nästan till öfverdrift i «Kulneff», då det heter:
Ty hvad som mer än alla band Af fana och af fosterland Pä krigets ban förbrödrar oss Är samma kraft att slåss.
Helt säkert hade Runeberg detta mannamod med sig från sin österbottniska hembygd, och däraf förklaras lätt huru han så lifligt anslogs af «Chevy jakten», där en så ändamålslös tapperhet som den ridderliga hederskänslan eller den lojala trohetskänslan förde vapnen. Desto högre skattade han kraften att slåss, när tapperheten stod i tjänst hos fosterlandskärleken. Med rätta sammanställer Strömborg (IV: 2, p. 242) idealen af en yngling, som lugnt och utan parad går i döden för sitt land, i »Molnets broder», i «Lotta Svärd», i «Döbeln vid Jutas», med följande tanke, som skalden skrifvit på en till hands liggande lapp: »Ingen människa kan komma till högre kärlek än kärleken att få dö. Men har man kommit till derma kärlek, så säljer man den icke för en spottstyfver, man tål, man bjuder den icke ut».
När den fosterländska hjältediktningen begynte, låg åter «Den gamle knekten» skalden i hågen. Icke blott att han upptog dess folksångsmässiga stansbyggnad, äfven diktionen bär spår af denna inflytelse. Samma förtroliga, oretoriska, varma uttryckssätt känner man fläkten af i Sägnernas soldatbilder. Också vid enskilda uttryck kommer man att tänka på Franzéns dikt. «Krigsmansrocken», som Runeberg klär' på von Törne, är ett ord bildadt i analogi med den gamle knektens «krigsmanshatt», och då denne utbrister om kung Carl:
Se det var kung och hjälte I
är detta som ett tema, hvilket gamle Hurtig vid bivuaken utlägger om Gustaf den tredje, en kung och hjälte, också han, i den minnes-
Källa: Internet Archive ·