Sida xxvi
Den gamle knekten och Fänrik Stål, af C. G. Estlander
c. G. ESTLANDER.
gode soldatens ögon. En lätt erinring om «Den gamle knekten» har man ock i början af «Fänrik Stål», då skalden inbjuder läsarn att följa honom till stället, där hjälten befinner sig, liksom Franzén inbjuder Finlands döttrar att följa sig. I den Franzénska diktens slut finner man likväl att det icke är dessa, utan en yngling, som lyssnat till den gamle knektens sorgliga saga, såsom framgår af apostrofen »Gråt, yngling, du kan gråta än!». I « Sveaborg» apostroferas likaså en lyssnande yngling.
Reminiscenserna äro hvarken många eller betydande; det är uttryckssättets ton öfver hufvud, främst betingad af versbyggnadens likhet, som gör att dikterna förefalla förvänta trots sentimentaliteten, som skiljer «Den gamle knekten» från såväl «Fänrik Stål» som •Sveaborg». Mindre är förvantskapen märkbar hos den senare än hos den förra af dessa Sägner.
Den dystra, lidelsefulla, oförsonliga andan i »Sveaborg» är någonting enastående i Runebergs hela diktning. Denna dikt 'är en straffsång, som liknar så nära en förbannelse, att man frågar sig huru den står tillsammans med skaldens högsinta lära om brottet, som aldrig får anses uppsvälja hela personligheten.* Därvid bör dock icke förbises att skalden lagt fördömelsen i munnen på fänrik Stål och således låter den gälla icke som sin, utan som den samtida, i hären, bland gemenskapen rådande meningen.
Historien tyckes icke benägen att underskrifva förkastelsedomen i den utsträckning samtiden gaf den. Att landets starka värn efter några felaktiga försvarsåtgärder öfverantvardades åt fienden utan rätt nödtvång, och att kommendanten är den, som bär ansvaret för beslutet att kapitulera, därom kunna väl meningarna icke vara delade, men bevekelsegrundema äro icke så klara. På grund af sådana mäns yttranden som von Döbelns och grefve Rehbinders måste man tro att Sveaborg icke blef för snöd vinning såldt af sin kommendant, huru mycket än hans transaktioner i Petersburg kort efter fästningens fall kunde ge anledning misstänka något sådant. I förening med oförmåga att utföra det gifna uppdraget, var det hopplösheten i afseende å krigets utgång, som tyckes
* Till författaren af Svar till den gamle trädgårdsmästarens bref, Normaluppl. VI, p. 288
8
Källa: Internet Archive ·