Sida 306
Björneborgarnes marsch, af Ernst Lagus
ERNST LAGUS.
betrakta det blott som en varmbulla, sist och nyss tagen m* ugnen och vänskapligt skickad af den ena grannen åt den andra».
Om den Runebergska diktens förhistoria skref Topelius i kalendern Svea för 1894 ^^ ^^^^ skiss, treflig och älskvärd, om ock något romantiserad. Han berättar saken ungefärligen så här:
Våren 1859 tillbragte Runeberg några dagar i Helsingfors. Han blef där inviterad till en gammal vän, professor X., och antog inbjudningen med villkor att värden ej skulle «ringa ihop» folk. Då Runeberg om kvällen infann sig pä bjudningen, var emellertid salen cfiillradad med nåder och råder, alla i festlig skrud och spänd förväntan att presenteras eller fä växla ett ord med den ryktbare gästen». Runeberg, föga lifvad i stora obekanta sällskap, höll sig hela aftonen i herrarnas rum, till föga glädje för värdinna och gäster. Man försökte på många sätt locka ut honom, men fåfångL Senare på aftonen infann sig en dubbelkvartett studentsängare, hvilkasjöngo flere favoritsånger: allt satt Runeberg kvar i ett sidorum. Då uppstämde sångame Bjömeborgska marschen. Jag hade året förut skrifvit dess första ord till en konsert för veteranerna, ord, som numera lyckligtvis äro glömda för Fänrik Ståls ord och som besjöngo bjömeborgames minne.
Då stod Runeberg i dörren till salen. Han hade icke hört denna marsch sjungas förr.
Jag stod i hans närhet. Har du skrifvit orden? frågade han.
Ja.
Hvarfbr låter du ej bjömeborgarne sjunga själfva?
Det kan endast fänriken, svarade jag, träffad af anmärkningens riktighet . . .
£n stund därefter försvann Runeberg i tysthet från bjudningen.
Icke långt därefter dånade i festsalar och gröna parker Bjömeborgames marsch med Runebergs ord. Och nu sjöngo de själfva. Nu var det ej mera kropplösa cskuggor från de flydda dar», som defilerade bleka i minnets månsken. Nu hörde och såg man dessa trotsiga leder trampa i marschtakt genom drifvoma, såsom Edelfelt målat dem ; nu förstod man hvad en krigare känner, när «en storm är lös, det Ijungar eld och fältkanonens åska rullar» ; nu sjöngo sig dessa blödande och dock så lifskraftiga ord in i många misströstande hjärtan, bärande med sig den öfvertygelsen, att cän finns en flik med Finlands gamla färger kvar».
I hufvudsak på samma sätt berättade Topelius några månader irman han skref sin skiss episoden emellan honom och Runeberg för den som skrifver dessa rader. När jag, som redan då var ifrig med mina forskningar angående Bjömeborgames marsch, frågade, om jag i en tillärnad uppsats finge trycka äfven hans ord, svarade
306
Källa: Internet Archive ·