Sida 309
Björneborgarnes marsch, af Ernst Lagus
BJÖRNSBORGARNES MARSCH.
marschen i fråga, ånyo arrangerad af Konrad Greve, ^återupplifuades om våren 1851 genom skådespelet Ur lifvets strid och allt sedan har bibehållit sig mycket omtyckt, dels för dess musikaliska skönhet, dels och i synnerhet såsom gengångare från en tid af stora bragder och fosterländska uppo£tingar; hvarföre ock traditionen velat fästa den vid ett af sina ärorikaste minnen, det tappra Bjömeborgska regementet».
Till detta uttalande föranleddes redaktionen för Helsingfors Tidningar af en i samma nunmier intagen uppsats «Bjömeboi^ka marschen», hämtad ur en redaktionen meddelad samling af «Traditionella och historiska tillrättavisningar, antecknade af en bland 1808 års få kvarlefvande veteraner». Denna uppsats är rätt märklig, äfven därför, att dess innehåll går igen i flere tidningsartiklar under de följande åren, då frågan om Bjömeborgames marsch behandlas. Till denna uppsats återkomma vi längre fram. —
Att det var genom Konrad Greves åtgörande som marschen återupplifvades kan icke bestridas. Talrika tidningsnotiser från 1850- och 1860-talen intyga detta. Marschen hade imder närmast föregående decennier varit känd endast här och där, om ock icke helt och hållet okänd, såsom t. ex. «Rolf» i ett «Bref till Fritz» i Papperslyktan för den 7 januari 1861 vill göra troligt. Efter det han nämnt att marschen spelades redan under 1808 års krig, skrifver han nämligen: « Sedan de tappres leder blifvit upplösta, hördes marschen icke mer». Sedan fortsätter han: »Först för tio år sedan framdrog den för tidigt bortgångne Konrad Greve Bjömeborgska marschen ur dess glömska. Åter ljöd den, lika ungdomlig som fordom, lika gående genom märg och ben — och numera glömmes den aldrig».
Några dagar senare innehöll Suomen Julkisia Sanomia en notis, som jäfvade Papperslyktans påstående, att man icke skulle hafva hört marschen 1809— 1851. Notisens författare berättade, att i en nordkarelsk by bodde från 182a- till 1850-talet en gammal faltväbel, som förtjänade sitt lefvebröd som tingsskrifvare och fiolspelare på ståndspersonemas tillställningar. Genom honom hade författaren till notisen blifvit bekant med marschen i fråga redan 1825. Den gamle spelmannen hade kallat marschen Bonaparies
309
Källa: Internet Archive ·