Sida 4
Den gamle knekten och Fänrik Stål, af C. G. Estlander
c. G. estlander: den gamle knekten och fAnrk stål.
moment. Äfven det komiska uppfattningssättet, som utmärker icke sä fä af Sägnerna, kan sägas vara mera förenligt med balladens än med romansens karaktär.
I synnerhet skulle man väl tveka att kalla den senare samlingens stycken romanser. Deras friare komposition, deras form- och färgrikare realism passar icke för romansen, som från de latinska folkens strängare formkänsla alltid bibehållit någonting fastare och bestämdare i sitt väsen. Äfven verskonsten vittnar härom. I den senare samlingen finnas fyra stycken, «Lotta Svärd», «von Essen», »Wilhelm von Schwerin» och «N:o Femton Stolt», där skemat icke är regelbimdet genomfOrdt, i det att antalet fötter växlar i de skilda stanserna och äfven versmåttet stundom omb}^es från stans till stans, hvilken löshet i utförandet ger dem ett folksångsartadt tycke, men icke af romansens, utan snarare af balladens art. I den förra samlingen förekommer en sådan löshet i « Sandels» och i någon mindre mån i »Löjtnant Zidén», de båda till sist diktade styckena i denna samling.
Med allt detta är frågan om romans eller ballad af föga intresse, då de element i Fänrik Ståls sägner, hvilka kunna hänföras till tidigare folksångsformer, äro dels blott i begynnelsen använda, dels blott ytliga, af tekniskt värde. Det var skaldens äkta demokratiska skaplynne, hans känsla för de små, de underordnade och obemärkta, deras tänkesätt och vanor, som satte honom i stånd att, med bevarande af sitt fulla konstnärskap, skapa folksångsartade dikter, utan att i nämnvärd grad anlita det gamla förrådet.
i6
Källa: Internet Archive ·