Sida 3
Den gamle knekten och Fänrik Stål, af C. G. Estlander
DEN GAMLE KNEKTEN OCH FÄNRIK STÅL.
Stridslusten hos Franzéns veke och fromme yngling är resonnerad, hos Runebergs muntra och manhaftiga soldatgosse omedelbar, nedärfd som den är frän en rad af fäder, hvilka alla gått i döden för ära, land och kung. Men temat är likväl detsamma och sättet att uttrycka enskilda motiv är analogt, t. ex.
Dit vill jag öfver land och haf,
Där man i elden är! Där vill jag stå med svärd i hand,
Och döden se helt när.
Äfven följande stans kan anföras:
Hur sällt att dö för land och kung.
Vid ärans segerrop! Hur skönt att saknas ren som ung
Bland Sveriges kämpahop!
ett motiv, som mer än en gång förekommer hos Runeberg. Och slutligen den påföljande stansen, som väl icke berör »Soldatgossen», men innehåller uppslaget till »Torpflickan»:
Min flicka, som tiU kyrkan går,
Och ser den raska tropp, Men ser ej mig, skall med en tär
Åt himlen blicka opp.
Då Molbech i sin ofvan åberopade anmälan betecknar Fänrik Ståls sägner som romanser, stämmer detta icke rätt väl med hans så riktiga karaktäristik af dem såsom väsentligen oberoende af alla äldre folksångsformer. Om någondera bör ifrågakomma, tyckes då balladen vara en riktigare benämning med hänsyn till den betydelse balladformen egde vid deras uppkomst och än mer med hänsyn till den dramatiska hållningen i en så stor del af Sägnerna, där kompositionen är anlagd på ett mer eller mindre tvärt omslag från ett läge till ett annat och karaktärerna i sin mån bidraga därtill; och det dramatiska är som bekant ett mera i balladen än i romansen ingående
»5
Källa: Internet Archive ·