Sida 348
Runebergs insats i arbetet för åstadkommande af en ny svensk psalmbok i Finland, af V. T. Rosenqvist
v. T. ROSENQVIST.
Den 12 februari 1818 sammanträdde alla de fyra kommittéerna till gemensamt möte i Åbo under ärkebiskop Jacob Tengstroms ordförandeskap. I ett längre andragande uttalade sig ordföranden om de grundprinciper, hvilka sjmtes honom böra fasthåUas vid utförande af det förestående arbetet Med upplyst frisinthet motiverade han nödvändigheten af reformers vidtagande, hvarvid han icke heller underlät att betona det af uppenbarelsens ljus handledda förnuftets rätt att göra sig gällande «ej mindre vid undersökningen och pröfningen af våra trosläror och lämpligaste sättet att uttrycka och föreställa dem, än vid forskningen inom området af våra öfriga kunskapsstycken». <Hvilken upplyst och redlig protestant, öfver hvilken Luthers anda än i dag hvilar, yttrade han, skulle väl kunna eller vilja tveka om Jesu församlings fortfarande rättighet, jag borde säga plikt, att under en än i våra dagar nitiskt och med framgång fortsatt bibelforskning, under vetenskapemas jämna fortskridande till allt större höjd och fullkomlighet, och under en däraf härrörande högre och allmännare religionsupplysning, sträcka frukterna och följderna däraf till förbättrande äfven af menighetens undervisning och handledning på kristendomens väg till utbredande af mer andakt och lif i vår utvärtes gudsdyrkan och ändUigen äfven till införande af en för våra tider bättre afpassad ordning i våra kyrkoärenders vård, då i alla dessa afseenden på mer än 100 år inga nya hufvudsakliga åtgärder blifvit hos oss vidtagna». Men å andra sidan gaf ordföranden äfven uttryck åt en sund konservatism, som var angelägen om att undvika allt, som på minsta sätt kunde stöta folkets religiösa känsla eller den fademeärfda vördnaden för det gamla och bestående, som han så väl visste att förefanns hos de djupa lagren inom församlingarna. <Tagom oss därjämte till vara, utropade han, att ej med våra förbättringsförsök hasta fram om tidehvarfvets verkliga behof ; att ej åt en förfinad smak uppoffra andaktens enkla men varma och kämrika uttryck; att bibehålla af det gamla allt hvad utan anstötiighet och missförstånd bibehållas kan, och att, så vidt sig möjligen göra låter, kläda det nya vi därtill foge i forntidens enkla, kraftiga och högtidliga bibelspråk; så att våra omarbetningar dymedelst måga liksom sammansmälta till ett enstämmigt helt, samt våra svagare medbröder således föga märka skillnaden emellan hvad dem frångått och hvad de därför i ersättning bekommit».
348
Källa: Internet Archive ·