Johan Ludvig Runebergs hundraårsminne: festskrift den 5 februari 1904

RUNEBERGS INSATS I PSALMBOKSARBETET.

Redan följande dag eller den 13 februari sammanträdde den särskilda psalmbokskommittén under Tengströms ordförandeskap för att öfverenskomma om arbetsordningen och gripa verket an. Af kommitténs medlemmar voro alla tillstädes utom akademie adjunkten Renvall, som af sjukdom var förhindrad. I det diktamen, som ärkebiskopen afgaf till protokollet, redogjorde han för de principer, hvilka enligt hans uppfattning borde följas vid arbetets bedrifvande vid utarbetande af såväl den svenska som den finska psalmboken. Hvad den förstnämnda beträffar, föreslog Tengström, att det Wallinska psalmboksförslaget af år 1 8 16, innefattande 500 psalmer, hvilket förslag då ännu icke var antaget af kyrkan i Sverige, skulle läggas till grund för arbetet i kommittén. Dock förmenade han, att bland de i det Wallinska förslaget intagna nya psalmerna funnos flere, som, «ehuruväl af sant poetiskt värde och äfven verkligen uppbyggeliga för det mer bildade religiösa sinnet, dock äro både till tankar och ordasätt utöfver vår menighets fattningsgåfva, som fordrar sånger, lämpade i allo äfven efter de enfaldigaste begrepp, och således tjänliga att genom sitt lättfattiiga innehåll och sina otvungna uttryck väcka och underhålla andakt hos så lägre som högre folkklasser», c En och annan lofsång i högre ton» kunde dock bibehållas, «för att vid vissa i församlingen inträffande högtidliga tillfallen afsjungas». Från den gamla psalmboken skulle naturligtvis flere psalmer bibehållas antingen sådana de voro eller omarbetade. Ett och annat språkfel eller ock fel mot metern och rimmet, menade ordföranden, betydde intet, då psalmen i det hela var vacker och uppbyggelig. Själfva det åldriga och enkla i uttrycket hade något så emfatiskt och högtidligt uti sig, att han för ingen del ville hafva det kraftiga och hjärtiiga däraf bortbytt mot en väl korrektare men i sig själf svagare och kallare diktion. De gamla godkända psalmerna borde flyttas under någon af de sju i Wallins förslag uppgifna hufvudafdelningar, dit de lämpligast kunde anses höra (Tengström tänkte sig alltså att äfven den Wallinska uppställningen af psalmerna skulle följas), och strax efter hvar och en sådan gammal oförändradt bibehållen psalm skulle under nästföljande nummer tillsättas en väl träffad omarbetning däraf. Detta borde ske, ej för att psalmen genast offenUigen skulle sjungas, «utan för att efler hand genom oftare upprepad enskild genomläsning blifva våra medkristne, och särdeles de yngre ibland dem, väl

349