Bref, anteckningar och skizzer från utlandet. Del 1

rande om forntid än nutid, liade han dock 1 så måtto offrat åt begges moder, att han låtit sitt skägg temligen utbreda sig på längden, hvadan det nu med ett koketteri, så manligt koketteri kan vara, krusade sig öfver hans hvit-skimrande bröstkrås, och kastade sina glänsande, parfymerade vågor öfver en dyrbar mosaik, som fasthöll detsamma.

Med den trygga, jemna, obesvärade hållning, som verldsvana och bildning i förening skänka, inträdde vikomten bland den glänsande mängd, som här strömmat tillsamman, för att tillropa dansens furstinna ett enthusiastiskt farväl. Taglioni befann sig- just i detta ögonblick pa scenen. Hon ilade öfver tiljorna med dessa henne egna, elastiska, tyngdlösa ijät, som vi sett så grymt travesteras af hennes imitatriser och i deras skor blifva ett slags sprakande tuppsteg, ypperligt egnade till en hård och skärande parodi pä den enkla, naiva gratie, som ar det vackråsle draget i karakteristiken af Tag-lionis dans. Det ligger en oskuld, en frihet från sinnlighet i alla den underbara danserskans rörelser — hon flyttar oss tillbaka till de tider, dä dansen var en tempeltjenst. Hon lyfter sin konst lika högt med sig sjelf. Hos Taglioni ser man icke foten, smalbenet, vaden, man ser dansen. Hennes gestalt smickrar icke ens ögat, om man nagelfar den. Hon är allt genom sin konst. Hon har icke Esslers formfulländning, icke Cerritos retande behag, icke