Sida 45
Berlin.
Det är icke utan sitt nöje, att i en stad, som man känner något af beskrifningar, på egen hancl göra sin första utflygt, sjelf igenkänna föremålen , sjelf införlifva sig med ställets topografi och monumentala historia. Också hade jag icke förr stillat en liunger, som nattens resestrapat— ser kallat upp till rifvande verksamhet, än jag begaf mig ut, nedåt det egentliga hjertat at staden, till »Lustgarten», med sin omgifvande massa af pragtbyggningar, slottet, börsen, museum, tyghuset. 1 allmänhet måste man medge Preussens konungar, att de varit landsfaderliga despoter, att de väl älskat enväldet, men också sitt folk. Deras egen kungliga boning står, mörk och otreflig, nästan litet förfallen, bland palatser, resta åt national-äran och national-behofvet. Det gammalmodiga, nära bristfälliga slottet bredvid det i fulländningens friskaste glans prunkande Museum, bredvid det pragtfulla, af bragdens sinnebilder smyckade Tyghuset — se der en tafla af god skola, en tafla som gladde och uppfriskade mig. Det har blifvit sällsynt, att icke konungar tänka först på sig sjelfva. Det må vara både menskligt och förlåtligt, men det är icke vackert.
Fasaden af Museum, annars en ädel, vacker byggnad, hade man smyckat med en lång rad örnar, ungefär som höst-tiden man ser kråkor på ett tak. Der tog Preussaren försteget af artisten. Det kan ligga myeken foster-
Källa: Project Runeberg ·