Sida 293
BIOGRAFIER. — CAEL GUSTAF STYFFE. 293
skulle användas yngre historiskt bildade och intresserade män, som skulle erhålla sina arfvoden från den disponibla riksarkivarielönen. Planen godkändes af k. maj:t och organisationen ägde bestånd, äfven sedan Järta 1840 flyttat till Uppsala, under ständig brefväxling mellan honom och riksantikvarien. Efter hand samlades kring den senare en krets af dugande krafter, såsom friherre J. A. Posse, sedermera kammarrättsrådet C. A. Juel, den tidigt aflidne Knut Geijer, sedermera kanslirådet F. A. Dahlgren, R. M. Bowallius m. fl. De äldre handlingarna började ordnas och förtecknas, intressanta fynd af bortglömda akter gjordes och småningom började den allmänna meningen ändras till det bättre i fråga om det så länge föraktade verket.
Det var i denna krets, som den tjugosexårige Styffe inträdde 1843, och han gjorde sig snart bemärkt som en af de dugligaste ämnessvennerna. Han ägde ock de bästa förutsättningar för sin nya verksamhet: den obegränsade forskningslusten, den aldrig stillade lärda nyfikenheten, det lyckliga spårsinnet, som ledde till vackra upptäckter. Han blir säkert en god ackvisition, skref redan samma år riksantikvarien till Järta och erkännande omdömen gåfvos äfven under de följande åren, låt vara att samtidigt små anmärkningar gjordes på hans »långsamhet och petighet»; han behöfde ryckas upp genom praktisk tjänstgöring, hette det en gång, om han skulle kunna öfvervinna sin vestrogotiska senfärdighet och vanan att skrupulöst fundera öfver de allra obetydligaste och likgiltigaste småsaker.
Äfven en annan för hans nya ställning betydelsefull egenskap lade Styffe snart i dagen. Den egentlige arkivmannens verksamhet är i viss mån försakande. Han samlar, ordnar, förtecknar, gör kanske stundom upptäckter, och det är andra forskare, som ej sällan få draga nytta däraf. Hans biträde påkallas af andra och sitt stundom med möda förvärfvade vetande får han ställa till andras tjänst. Han behöfver äga ett så att säga rent formellt intresse för sitt arkivs innehåll, för handlingarnas rätta placerande, för det organiska i ett arkivs samlingar. Styffe var ej främmande för denna arkivmannens uppgift. Hans välvilja och hjälpsamhet mot rådfrågande forskare eller mot kamrater i verket framhölls en gång af riksantikvarien, och ett ampelt erkännande i den vägen gafs honom några år senare, då i uris professorn Lindblad i
Källa: Internet Archive ·
