Sida 95
När Rika Morbror var ung
karakterer där voro låga och föraktliga. Tidningen fordrade mera lyftning i tonen och tendensen. Dagligt Allehanda uttalade sig i samma syfte, men ansåg, att »Rika morbrodern» kunde, oaktadt sina brister, med skäl rekommenderas åt den skrattlystne. Och skrattlysten var hela allmänheten. Söndagsbladet tyckte att stycket vore endast en »godbit för söndagspubliken», d. v. s. för just den publik, på hvilken bladet själft lade an, men som nu hånades af detta. »Bland styckets hjältar uppträder äfven», yttrade Söndagsbladet med förakt, »en s. k. stadsvakt eller gardist — sannerligen nymodiga teaterfigurer!»
Tidningarnas surmulna eller rentaf hånande miner inverkade dock icke det ringaste på allmänheten, hvilken fann sig i hög grad road af Blanches lika kvicka som harmlösa skämt och af hans onekliga mästerskap i den dramatiska behandlingen. Man gick hvarenda afton, ända till dess hösten satte en gräns därför, ut till Djurgården och skrattade åt »Rika morbror», hvars kupletter och sångnummer blefvo så populära, att man hörde dem sjungas öfverallt i staden och fastnade visst för alltid i stockholmarnes minne. Musiken till dessa sånger var dels tonsatt, dels anordnad af J. W. Söderman, då orkesteranförare vid Djurgårdsteatern och mästaren för hundratals glada musikstycken, inlagda i föreställningarna på Mindre teatern, Djurgårdsteatern och Södra teatern, vid hvilka skådebanor, den ena efter den andra, han var
Källa: Project Runeberg ·