Sida 2
Ett barndomsminne
bredvid glänste ett kompani tennsoldater, en trollgubbe, som alltid stod på hufvudet, och en mungiga, icke att förväxla med munharmonika, utan ett litet instrument, som spelades både med läppar och fingrar.
Det var namnsdagsfest i högsommaren i det kvafva rummet vid den trånga gatan, där solen blott gjorde ett kort besök hvarje morgon. Jag läste en gång, huru en författare — också stockholmsbarn — klagade bittert öfver olyckan att ha fått tillbringa en tid af sin barndom i Klaratrakten i ett hus, som hade en något inskränkt gårdsplats. Huru oförnöjd! Huru många tusen menniskor äro icke födda och uppfödda i det inre af Stockholm, i själfva »sta», vid en af de trånga gatorna och gränderna, som äro ännu trängre! Och Vesterlånggatan är sannerligen icke den sämsta. Många af oss ha nog bott vid ännu trängre och ljusfattigare gator. Många tusen barn ha kanske under flera år icke sett annan grönska än träden på Tyska kyrkogården och löfruskorna vid Munkbron under midsommartiden.
Hvad visste vi af lek vid Mälarens eller Saltsjöns stränder, af språng på ängen, af hopp i hövålmen? Vi hade knappt hört talas därom, aldrig varit med om det! När det var riktigt storståtligt, fingo vi kanske gå ända till Karl den trettondes torg, där det fanns träd, men inga blommor, intet gräs, bara sand, sand i långa banor. Vi hade mycket litet sol. Många ha ännu lika litet. Och likväl var det ej soltomt i barnahjärtat.
Källa: Project Runeberg ·