Sida 145
Från skandinavismens ungdom
Carl Ploug är nu död vid hög ålder, och om han icke vann seger, kunde han dock med godt samvete se tillbaka på sitt förflutna lif.
Den 7 juni 1843 var han onekligen den mest vältalige af alla som uppträdde i Vauxhallen och den till hvilken man lyssnade med största uppmärksamheten. En annan allvarsman var H. F. Poulsen, hvilken talade med dystert uttryck i rösten. Denne Poulsen var så allvarlig att han, många år därefter, mer än en gång i Köbenhvan förklarade för mig, att den som gjort Danmark största skada vore — Holberg.
Då och då tog sällskapet sig frisk luft och gick och helsade på Bellman, men så gick man in igen och fortsatte med skålarne. Klockan ett bröt man ändtligen upp på allvar och tågade i en oändlig procession till Gustaf Adolfs torg, där man sjöng svenska folksången och hurrade för kungen.
Klockan fem voro alla gästerna åter om bord på Iris, och klockan sex ångade fartyget ur hamnen och vände under kanonsalut stäfven österut. De svenska vännerna på stranden hurrade, och danskar och lundensare skickade ännu tusentals tacksägelser och välgångsönskningar tillbaka.
Detta var i skandinavismens ungdom, då den då unga tiden tyckte, att man icke nog fort kunde göra ett enda rike af Nordens tre land.
Källa: Project Runeberg ·