Sida 170
Stockholmslif 1866
festmiddagar på börsen, hvars värdshusrörelser förestods af enkefru Stahre.
Den 15 februari 1866 firade man 25-årsdagen af dels hr Strandbergs första uppträdande på scenen (såsom Max i Friskytten), dels hans 50-åriga födelsedag. Det var en lyckad fest. Bland »honoratiores» såg man två f. d. teaterdirektörer, nämligen en förste direktör från 1852—56, frih. Knut Bonde, och en andre från 1832—34, krigsrådet C. D. Forsberg. Skålen för hedersgästen föreslogs af frih. Bonde i ett glänsande tal. Lektor Bjursten uppläste af honom författade verser. Olof Strandberg sjöng förtjusande och tackades med jubel och med kör. Slutligen föredrog hr Svante Hedin på ett genialiskt sätt ett humoristiskt stycke på vers af kandidaten M. Hultin.
Det där tilldrog sig för icke längre tid tillbaka än 1866, och likväl förefaller det mycket aflägset. Knut Bonde, C. D. Forsberg, Bjursten, Hultin (Måsse) och Olle Strandberg själf — nästan glömda storheter allesamman.
När Strandberg sjöng, vare sig att det var »Förr mitt värf jag sorgfri skötte» eller en visa af Valerius — man sjöng då ännu i förtroliga lag Valerii och Franzéns visor — var det, sade Kalle Wetterhoff, också en af de glömde, icke näktergalen i myrtenlund, icke söderns brännande sol med skarpa dagrar och djupa skuggor. Nej, det var »en evig trånads konterfej», nordens milda sommarljus, lärkan i skyn, trasten i furuskog, det var strömkarlen,
Källa: Project Runeberg ·