Sida 171
Stockholmslif 1866
malmen ur svenska bärg, våra sjöars klara spegel och våra elfvars mäktiga ström. Så bedömde man Olle Strandbergs sång och sådan hade den sången otvifvelaktigt varit. Nu är hon förgäten.
Men i februari 1866 talade alla menniskor i Stockholm om den stora festen på börsen, både de som deltagit däruti och de som blott glädt sig åt smällen. Nu för tiden skulle en sådan fest icke väcka så allmänt uppseende. Den som då anlände till Stockholm, synnerligen om man kom från aflägsen ort, fann sig något öfverraskad af så mycken hänförelse. Jag kom dit dagen efter, och den vän, som tog emot mig vid Södra bangården — någon Central fanns då icke — talade under hela vägen från stationen till Jakobstorg blott om hvad Olle Strandberg sjöng och hvad baron Knut Bonde sagt i sitt festtal.
»Men hur är det med tunneln?» sporde jag. »Vi åka väl nu just öfver den underjordiska vägen?»
Det var på Götgatan. Jag hade redan långt härifrån hört talas om sammanbindningsbanan i Stockholm, »det lås som sammansluter de svenska järnvägarnes kedja», men som då ännu icke var fullbordadt. Man hade länge skjutit 270 sprängskott hvarje dygn, och likväl voro löjtnant Unge och hans trupp ännu sysselsatte i bergets innandöme, djupt under Södermalms gator. Jag fann detta ganska intressant, men i Stockholm började man väl vänja sig därmed. Man visste ej ens,
Källa: Project Runeberg ·