Sida 196
En nyårsnatt på Rydbergs
har gjort dem, det tro vi nog, men de äro likväl gamla äkta. Huru det gick till är hennes hemlighet. Den unga frun kan trolla, påstår man, och så här midt i nyårsnatten tro vi på trolleri. Är icke hela nya »Rydbergs» ett trollslott?
Men hvad är detta? Hvart tog den bländande belysningen vägen? Hvar är gobelinerna? Hvar de så fint dukade borden? Det är ju nästan mörkt i rummet med de nakna och nedrökta väggarne och det svarta taket. Här och där står ett osande talgljus på de simpla borden, hvilkas flottiga skifvor icke täckas af någon duk, men då och då torkas af kyparnes blåa förkläden, som äro ännu flottigare, men icke så flottiga som kyparnes händer, ansigten och jackor.
Och se på gästerna! Vi känna icke igen en enda af dessa lustiga figurer i pudrade peruker och stångpiskor, alla i knäbyxor, somliga med stora utanstöflar, andra med rätt fina strumpor och skor med bandrosetter. Där kommer en herre som ser mycket myndig ut. Med säkra steg går han fram till en ledig plats i kakelugnsvrån, hänger upp hatt och kappa på en spik nedanför spjället, ställer käppen i vrån, slår sig ned vid närmaste bord och ger en vink åt en af kyparne, hvilken skyndar fram med en kritpipa, lackad i öfra ändan af skaftet. Den myndiga mannen kastar en pröfvande blick på lacket, känner med fingret på den i piphufvudet hårdt stoppade tobaken och låter kyparen ge sig eld, hvilken med en lång, af papper virad fidibus
Källa: Project Runeberg ·