Sida 197
En nyårsnatt på Rydbergs
tages från ett talgljus. Så en menande nick, och kyparen springer efter en remmare renskt. Herrn smuttar och röker.
Alla de andra herrarne vid de omålade borden röka och smutta, somliga på samma slags vin, andra på en sup pomerans och knapra på en skorpa. Några ha en ölstånka framför sig. Några punschbuteljer synas ej till, ingen whisky heller och inga konjakstoddar, lika litet som några flaskor med konstgjordt vatten.
Digra rökmoln lägra sig öfver sällskapet. Ett sakta sorl fyller rummet, kanske mera en utsträckt hviskning, men snart urskilja vi olika röster och kunna uppsnappa särskilda ord. Det låter besynnerligt. Vi känna oss underliga till mods.
»Hvar äro vi?» fråga vi en af kyparne.
Denne ser förvånad på oss. Det var en besynnerlig blick, nästan vemodig och dock liksom begabbande.
»Kännen I icke Kastenhof!» svarar kyparen slutligen, men det låter som en andehviskning.
Vi äro således hos hotel Rydbergs föregångare, på den gamla Kastenhofskällaren. Det är för hundrafemtio år sedan, kanske ännu några år längre tillbaka. Vi finna det af dräkterna och höra det af de underligt ljudande samtalen.
»Röker bror Wång icke Röda Rosen?» spörjer en herre och vänder sig till honom med det myndiga utseendet i kakelugnsvrån.
»Visserligen röker jag den tobaken i kväll som alla andra kvällar, men har bror Rungreen hört,
Källa: Project Runeberg ·