Sida 220
Spökerierna vid Luntmakargatan
just med synnerligt stor uppmärksamhet. Sannolikt tyckte hon, att de »gyllene äplena» voro bara surkart. Den fromma modern var af annan åsigt. Hon suckade och pustade med stor uppbyggelse, men då och då tog tråkigheten ut sin rätt och sänkte sig så tungt öfver hennes ögon, att de slötos till, och hufvudet nickade öfver spinnrocken.
Sådana andaktsstunder hade klockarmadamen och hennes dotter hvarje afton, med undantag af de kvällar, då madamen tog sin salopp på sig och begaf sig ned till Luntmakargatan för att helsa på sin svägerska, slagtarmästare Olof Bergs hustru, hvilken satt i välmåga och ofta såg hela traktens slagtar- och bryggarmadamer i sitt förmögna hem, där den fattiga, men för sin stora fromhet bekanta klockarmadamen också fick vara med. På de kvällarne skulle Ulla sitta i kammaren hemma och spinna, men ett par grannkvinnor berättade för alla, som hemtade vatten i kyrkogårdsbrunnen, att jungfrun mer än en gång varit synlig på Hägerberget, vid Egerströms plantage bakom kyrkan, och det icke ensam, utan spatserande med en ung officer vid konungens garde. Därom visste dock hvarken fader Isak eller mor Eleonora något. Kanske hade grannhustrurna också sett orätt eller själfva satt ihop hela historien. De voro just icke kända för sanningskärlek.
Ulla vardt mycket glad, då hon fick se farbror Jonas, hvilken alltid hade så roliga historier från hofvet att berätta. Hon kastade »de gyllene äplena»
Källa: Project Runeberg ·