Sida 221
Spökerierna vid Luntmakargatan
tämligen vårdslöst från sig, hvilket orsakade madamen stor förskräckelse. Mor Eleonora tog upp boken, kysste den och lade den varsamt på fällbordet vid fönstret, där den rara rosenmarinen, en skänk af den nye prestmannen, magister Scharff, hade sin plats.
Svågern var, såsom hofman, icke just mycket aktad af klockarmadamen, men då han nu tog fram sina Hiert-styrckiande Wederqweckie Stunder och bad kärälskeliga svägerskan hålla till godo, klarnade hennes uppsyn och hon bad honom sitta ned, så att hon finge riktigt tacka honom för den kostliga föräringen. Det vore en bok, som Ulla skulle få läsa högt ur hvar eviga kväll. Ulla gjorde en grimas, som riktigt vanstälde hennes vackra ansigte, och farbrodern var hos henne icke så välkommen som vanligt.
Men hofvaktmästaren samspråkade med madamen, talade om priset på finnsmör och om presterskapet, frågade huru det stode till med den sjuke kapellanen Tillaeus och berömde dennes hjälpprest, Florentinus Scharff, hvilken stod högt i madamens aktning och gunst.
Ulla tycktes icke det minsta bekymra sig om presten, ehuru modern försäkrade, att han ständigt arbetade till församlingens goda nöje. Däremot var hon så mycket mer intresserad, då farbror Jonas började tala om hofvet och om de högtidligheter som väntades, då hans kungliga majestät skulle hålla sitt intåg åter i Stockholm. Kung Fredrik
Källa: Project Runeberg ·