Sida 222
Spökerierna vid Luntmakargatan
hade nu lyckligt återkommit från den resa han, några månader förut, företagit till sina Hessen-Kasselska arfländer.
»Ja, den allra högste Guden har», suckade klockarmor, »varit med hans majestät, vår allra käraste konung och herre under en så lång och farlig resa, såsom han förut varit hafver med Abraham, Jakob och Tobias och allom dem som af hjärtans grund förlåtit sig på honom. Han har låtit sina änglars skara ledsaga hans majestät, vår dyre konung.»
»Var fröken Taube också...»
Ulla hejdade sig i sitt utrop och rodnade starkt. Modern gaf henne en förebrående blick och bad henne icke glömma att röra i gröten ute i köket. När modern sedan gick ut för att aflösa henne, och Ulla åter inträdde i kammaren, hviskade farbrodern:
»Fänriken låter helsa.»
Men Ulla rodnade åter och ville icke förstå hvad farbrodern menade.
»Jo, jo, kära barn», tillade hofvaktmästaren, »du kan bli en förnäm dam, du. Jag var i går hos fänrik Ehrencrook i hans bostad i Stora Munkegränden och hade ett ärende från hofkvartermästaren Gestrin, och då talade fänriken högst delikat om lilla Ulla. Han berättade alltsammans, dufvan min. Unge Ehrencrook är en artig kavaljer och menar ärligt. Men håll efter honom. Han reser kanske till...»
Källa: Project Runeberg ·