Sida 84
En majdag i Värend
lycka som en med gipsfigurer kringvandrande italienare, hvilken sjöng Tarantellan för svenska bönder. N. W. Almlöf var en myndig länsman och Isidor Dannström väckte stormande jubel för sin utmärkta klockare. Öfriga af de förnämsta framställarne fingo, såsom en bland åskådarne sedan uttryckte sig, »uppbära rättvisa loford för en riktig och naiv uppfattning af sina roller».
Vid hvarje uttryck, som syftade på dagens betydelse, klappades händerna i salongen, och då föreställningen var slutad, begärdes och afsjöngs folksången, den gamla »Bevare Gud vår kung!» Man nöjde sig icke då med att låta orkestern spela den sången, utan den sjöngs verkligen af alla närvarande.
Att En majdag i Värend, ehuru själf icke af något egentligt dramatiskt värde, likväl bidrog att höja smaken för inhemsk dramatik är obestridligt. Liksom efter den kalla och torra våren 1843 följde en ganska vacker och varm, men ej het sommar, så gick den svenska dramatiken en bättre, om också icke lysande framtid till mötes.
Och ännu lefva bland oss icke så få af dem, som uppträdde i »En majdag i Värend». Jag kan nämna hrr Dannström, Günther och Sundberg, af hvilka den sist nämnde utförde en bonddrängs roll, fröken Fundin, som spelade Karin, fru Billing (då mamsell Ström), som var Ingrid, bägge bondflickor, fru Sundberg (då mamsell Gillberg), som återgaf en liten flickroll (Elins) samt fröknarna Fägerstedt och H. Ek, som deltogo i »Värends lifvakt».
Källa: Project Runeberg ·