Sida 83
En majdag i Värend
så kommer Märta till häst. Stor glädje på scenen och ännu större i salongen, ty Märta var ingen annan än själfva mamsell Lind, då tjugutre år, och sjöng en munter visa, som väckte en storm af förtjusning. »Den mamsell Lind! Den mamsell Lind!»
Jenny Lind var då icke ännu den världsberömda konstnärinnan, men hon var k. teaterns högt skattade primadonna och publikens älskling. Hon var alltid ypperlig på scenen, men att man i Normas, Alices, Valentines och Lucies utmärkta framställarinna skulle finna den ypperligaste svenska bondtös, det hade man aldrig kunnat tänka sig, en jänta så sann och öfvertygande med bonddrillar och bondlater. »Den mamsell Lind!»
Någon djupare dramatisk handling finner man naturligtvis icke i detta tillfällighetsstycke, men en liten handling fanns dock, enkel och okonstlad. Författaren hade med mycken skicklighet förstått att draga fördel af det ämne han skulle behandla. Det hela var fosterländskt och väckte därför bifall. Visst var det något långt, tyckte somliga, ty det drog ut i tvä timmar, men andra funno detta öka värdet, ty man kunde ej få se och höra för mycket af något så äkta svenskt. Nog föreföll det underligt, att husaren Erik skulle sjunga sin sång för kung och fosterland på melodien: »Vin fördrifver galla», men melodien var i sig själf så vacker och sjöngs så hänförande af Julius Günther, att man dock ej ville ha den utbytt mot någon annan.
Bland de uppträdande gjorde hr Belletti mycken
Källa: Project Runeberg ·