Bellman och Fredmans epistlar. En studie

rakter, som skiljer det från skaldens öfriga verk. Det är sant, att uti Epistlarna påträffas stycken, som lika väl kunnat hafva sin plats bland de lyriska Sångerna; liksom äfven några bland Sångerna (n:o 26, 28, 46, 55) rätteligen tyckas höra till Epistlarna, ibland hvilka jemväl flera af de efter skaldens död under titeln ”Fredmans Testamente” samlade sånger kunnat upptagas. Men detta hindrar icke, att Epistlarna — för att begagna Heibergs ord — kunna ”betraktas som ett sammanhängande helt, som ett epos af den mest lyriska karakter” *).

Epistlarna framställa väl icke på episkt vis en händelse, som har bestämd början och bestämdt slut och hvari alla momenter uti en nödvändig ordning följa på hvarandra; men de olika dikterna höra dock så nära tillsammans, att om än hvar och en bildar ett helt för sig, får dock detta hela sin fulla förklaring först genom att sammanställas med de öfriga. De bilda ett helt i den mening, att de så väl fullständigt och åt alla sidor utveckla den till grund för dem alla liggande verldsåskådning, som ock att de uti dem uppträdande hufvudpersonerna framställas i så vexlande situationer, att deras karakterer kunna i alla sina skiftningar uppfattas. Uti Epistlarna har det sällsporda lyckats Bellman, att skapa en rik stämnings-verld, i hvars magiska skymning ändock fullt åskådliga, skarpt tecknade, objektiva gestalter röra sig. Det är denna förening af episkt och lyriskt, som man kallat det dramatiska hos Bellman, och på grund af hvilken Heiberg benämner hans epistlar ”vaudeviller utom theatern.” Men att denna var den enda dramatiska form, af hvilken Bellman var mäktig, derpå äro hans dramatiska försök de bästa bevisen.

Någon sträng plan för epistlarnes inbördes ordning kan väl icke spåras, också är en planmessig ordning ingalunda af nöden i ett helt af denna beskaffenhet. Om den