Bellman och Fredmans epistlar. En studie

sådana som dessa bruka icke att hålla någon måtta, om de gifva efter för sina lustar; de hängifva sig odeladt åt njutningen, dyrkande med passion Bacchus eller Fröja eller helst begge på samma gång.

Det är bland krogkunder och källarnymfer Bellman valt sina hjeltar och hjeltinnor. Man träffar här afsig-komna urmakare och tapetmålare, korporaler vid gardet, klädmäklare och kommissionärer, musikanter, krögare, död-gräfvare, folk, som lefva af vittnesmål, men sällan äro åsyna vittnen; högsta rangen innehar en sjötullsbesökare, och den högre intelligensen representeras af en försupen poet. Damerna äro utan undantag krögarmadammer och skänkjungfrur. De föra samtliga ett lustigt lif; de dansa, de sjunga, de älska, de dricka, dessemellan träta de och slåss, och så går dag efter dag. Det är dessa figurer och' deras ur sträng moralisk synpunkt lastbara lif, som Bellman skildrar i Epistlarna; men som lastbara framställas de ingalunda, tvertom, de synas vara i sin goda rätt. Om den vanliga moralen bekymra de sig icke, de hafva sin moral för sig. Ruset, kärlekens fröjder, det sorglösa va-gabondlifvet sättas helt naivt som lifvets enda ändamål. Liksom de hafva en egen moral, hafva de äfven en egen kult och en egen mytologi. Äfven i denna punkt röjer sig det humoristiska upphäfvandet af all ordning; guda-namnen hämtas nemligen både från den nordiska och från den grekiska mytologien, ja ibland begagnas på samma gud namn från båda håll lånade, så att t. ex. i samma dikt, till och med i samma vers kallas kärleksgudinnan både Venus och Fröja (ep. 25 v. 1). Men hvarifrån namnen än må vara hämtade, äro dock figurerna, som bära dessa namn, fullt originella. Bacchus är icke den sköne, vekformade, men välbildade, grekiske ynglingen med den smäktande blicken, det är en medelålders, pussig, rödnäst, Silenuslik figur, icke den glödande sydländska drufvans, utan det svenska bränvinets gud. Venus-Fröja är hvarken grekens eller nordbons kärleksgudinna, hon är i