Sida 125
Fredmans Epistlar
sjelfva verket den till gudinna upphöjda källarnyinfen, representerande dennas alla dygder. .Dessa äro hufvud-gudomligheterna; kanske bör dock till dem äfven räknas en Apollo, dyrkad af Wetzen, anropad af Mollberg, och för resten skyddspatron för den af hela sällskapet så högt värderade musiken, men äfven denne gud har en viss bacchanalisk anstrykning. — Föröfrigt förekomma Jofur, Mars, Diana, Pan och alla de öfriga gudomligheterna, som hafva hemma i den franskt-klassiska poesien. En särskildt uppmärksamhet förtjenar kanske Karon, som är en af Bellmans älsklingsfigurer. Han är densamme gamle tväre slupföraren, som han redan var hos grekerna och förblef då renaissancen åter insatt^ honom i hans embete. Det är han, som påminner bröderna om lifvets och glädjens flyktighet. — Så bildar denna verld den antipodiska motsatsen till den verkliga, på samma gång den uppträder med anspråk på att vara den enda sanna och berättigade. Väl råkar den någongång i kollision med den vanliga verlden, såsom då ett bränvinsförbud tillstoppar en af njutningens förnämsta källor, eller då Ulla Winblad midt i sin lyckas glans föres till spinnhuset af ett par halta gubbar; men detta tjenar endast att visa huru mycket mera ideal den Fredmanska lycksalighetsverlden är vid sidan af det prosaiska, det ordnade polissamhället. Synd, last och dylika ord äro tomma ljud, dem ingen inom denna krets förstår sig på. Här gäller det endast att njuta af lifvets fröjder:
”Kom mina bröder och dansa på baler,
Hoppa i fläng!
Ingen gemen, här ä’ bara korpraler,
Svinga dig, sväng!”
Det är en i komisk mening ideal bild af hela det glada, sorglösa och lättsinniga lifvet på skaldens egen tid. Han finner sjelf deruti i viss mån behag, men på samma gång utbreder sig en fin ironi öfver denna skildring, deri alla tidens karakteristiska drag äro med skärpa sammanfattade som i en brännspegel. Denna ironi går på gränsen af
Källa: Project Runeberg ·