Sida 179
Fredmans Epistel n:o 5
/
sin bittra satir passar denna vers icke in uti sammanhanget och verkar störande på stämningen.
Denna epistel hörer till den talrika klass af sånger, i hvilka skalden förlagt scenen till en krogbal. Krogen v£r helt naturligt den vanligaste samlingsorten för det Fredmanska sällskapet. Men vid denna tid var nästan hvarje krog äfven en danslokal. Äfven från de sämsta krögarnästen, så inom Stockholm som närmast utom, hörde man då nästan hvarenda qväll en fiol, ofta flera instnv-menter, och sorlet' af lustigt kringsvingande menniskor. Dessa ”baler,” som Bellman kallar dem, stodo öppna för hvar man, och skalden gick ofta in, satte sig i en vrå med pipan och ett glas öl. Om han, då han i eller omkring staden promenerade med några vänner, stundom helt plötsligt befanns försvunnen, och de i närheten hörde något dylikt dansjubel, kunde de vara temligen säkra, att han begifvit sig dit; han satt då afsides från hvimlet och stilla, med spänd uppmärksamhet, ofta med högst belåten uppsyn — ”liksom man ser en landskapsmålare på en kulle betrakta en aflägsen utsigt:” *)• Här var det han lärde känna originalerna till sina figurer, och det är då icke, underligt, att han så ofta förlagt scenen till dylika ställen. Bland den talrika mängden af dessa dansepistlar vilja vi utvälja några till närmare skärskådande. Vi göra början med
Fredmans Epistel n
Källa: Project Runeberg ·