Sida 19
4. Den fornsvenska tiden
formskillnaden i vissa ord mellan subjekt och objekt (se ofvan han—honom sid. 9) är i regeln bevarad. Så heter det t. ex. vinder—vind (vind), klocka—klocko (klocka), spaker—spakan (vis, klok) o. s. v. För att än tydligare framhålla skillnaden i formbildningen mellan då och nu, kunna vi jämföra den dåvarande och den nuvarande böjningen af t. ex. ordet klyfva. I denna jämförelse upptaga vi med afsikt de former, ett sådant ord har i vårt nuvarande ovårdade talspråk, för att skillnaden än tydligare må framstå:
jak klyver = ja klyfver þu klyver = du » han klyver = han » vir klyvom = vi » ir klyven = ni » þe klyva = di » jak klöf = ja klöf þu klöft = du » han klöf = han » vir kluvum = vi » ir kluvin = ni » þe kluvu = di »
I skriftspråket äga vi väl ännu kvar sådana former som de klöfvo, till och med de klufvo, men i talspråket använda vi dem i regeln ej längre.
Inflytandet från främmande språk blef större under denna tid, men i det hela kunna vi säga, att vårt modersmål i denna period ännu var föga uppblandat med utländskt långods. Lånord från latin, grekiska, tyska, franska o. s. v. börja dock visa sig redan i de älsta handskrifterna. På grund af torftigheten i den föregående periodens litteratur kunna vi i de flästa fall ej veta, om ej flera af de lånord, som nu möta oss, äfven inkommit i vårt språk före denna tid. Vi vilja här nämna några. I äldre Västgötalagen se vi redan ark (af lat. arca), mynt (af lat. moneta), frykt = frukt (af lat. fructus), härra = herre (af ft. heriro) o. s. v. I Uplandslagen pund (af lt. pund), riddare (af lt. ridder). I andra urkunder ära (af lt. ere), tafla (af lat. tabula), räkna (af lt. rekenen), blifva (af lt.
Källa: Project Runeberg ·