Sida 633
Borgmästare
istoria dell' antica città Tadino nell' Umbria (1751).
Litt.: Gregorovius, "Lucrezia Borgia" (2 bd, Stuttgart 1875), Clément, "Les Borgia" (1882), Yriarte, "César Borgia" (2 bd, Paris 1889), Pastor, "Geschichte der päpste", III (3:e uppl. 1899), och Creighton, "History of the papacy", IV o. V (2:a uppl. 1901). T. H--r.
Borgis (förvrängning af fr. bourgeois, "borgerlig", "ofrälse"), boktr., en tryckstil, som i kägeln håller 4 1/2 kvartpetit l. 9 typografiska punkter och alltså står emellan petit och korpus. Borgis nyttjas vanligen till tidningstryck. I Frankrike kallas denna typsort gaillarde (hvaremot bourgeois är en inom diplomatiken förekommande benämning på ett mellanting mellan munkskriften och den moderna gotiska stilen).
Borglum [bå^gbm], Solon, amerikansk skulptör, f. 1866 i Utah, af dansk börd, växte upp på prärierna, försökte sig som målare, studerade sedan vid akademien i Cincinnati och i Paris för Frémiet samt är numera bosatt i New York. Hans specialitet är hästar; han har alltifrån barndomen studerat dem i frihet och framställer dem med största omedelbarhet och med intensivt lif. Bland hans arbeten märkas grupperna Infångandet af vilda hästar och Vilda hästar i flykt (världsutställningen i Paris 1900) samt Den halta hästen, Spejande rödskinn, Hårdhändt inridning, Nattpostering och Från prärien, fyra monumentala fontängrupper på utställningen i S:t Louis 1904. B. har äfven behandlat bufflar, tjurar i strid m. m. G--g N.
Borgläger, krigsv., inkvartering af krigsfolk. Under Gustaf I:s och hans söners styrelse var det inom riket värfvade krigsfolket förlagdt i borgläger på slott och kungsgårdar samt äfven på prästgårdar och i städer. Sedan ersattes borglägret med penningar, och benämningen har för länge sedan upphört att användas. C. O. N.
Borgmästare. När i Sverige städer på 1200-talet organiserades såsom särskilda judiciella och administrativa samhällen, skedde detta under inflytande från Tyskland, och efter tyskt mönster inrättades då också borgmästarämbetet. I Bjärköarätten (se d. o.) omtalas borgmästare såsom främsta medlemmar af det råd, hvilket under ledning af en kunglig fogde eller fogate skulle i staden handhafva rättsskipning och administration. Enligt den omkr. 1350 utfärdade allmänna stadslagen skulle inom rådet finnas 6 borgmästare, men endast en tredjedel af dem tjänstgöra hvarje år. Mindre städer kunde dock hafva ett mindre antal. Ursprungligen torde borgmästarna liksom rådets öfriga medlemmar, rådmännen (se d. o.), hafva årligen valts af borgerskapet, men rådet i sin helhet blef snart permanent och fick rätt att själft fylla uppkomna ledigheter inom sig, hvilket årligen skedde vid valborgsmässotiden. En följd af det starka tyska inflytandet var, att till 1471 hälften af borgmästarna och rådmännen skulle vara tyskar, men under den nationella rörelsen i sammanhang med slaget vid Brunkeberg förmåddes rikets råd att fyra dagar efter detta, 14 okt. 1471, förordna att därefter städerna skulle styras af inländska svenska män. Ordförandeskapet i städernas råd tillkom fortfarande fogdarna, och detta förhållande bekräftades genom 1634 års regeringsform. Men under den närmast följande tiden öfvergick ordförandeskapet till borgmästarna, i det regeringen lät stadsfogdarna ersättas af borgmästare, som den själf utnämnde bland personer med juridisk bildning. Om en stad hade flera borgmästare, blefvo dessa nu ordförande för olika afdelningar af rådet. Med tiden fick ingen stad mer än två borgmästare, och då blef den ene justitie-borgmästare, med dömande, och den andre politie-borgmästare, med förvaltande myndighet, i spetsen för hvar sin rådsafdelning. I städer med blott en borgmästare utöfvade denne båda funktionerna, men borgmästaren och rådet hade därvid olika benämningar: såsom dömande myndighet rådstufvurätt, såsom förvaltande magistrat (se d. o.).
Borgarståndet besvärade sig upprepade gånger vid 1600-talets riksdagar öfver de kungliga borgmästarutnämningarna, men regeringen gaf undvikande svar, tills slutligen Karl XI gaf uppslag till en anordning, som sedan blifvit rådande. Med anledning af dylika besvär vid 1693 års riksdag föreskref han nämligen såsom allmän regel, att vid ledighet i borgmästarämbete magistraten tillika med borgerskapet skulle få föreslå en kandidat, men att denne skulle presenteras för konungen för att erhålla kunglig fullmakt. Visserligen förbehöll sig konungen vid samma tillfälle rätt att undantagsvis direkt utnämna borgmästare och gjorde dessutom förslaget beroende af landshöfdingens pröfning, men dessa inskränkningar bortföllo under frihetstiden. I 1720 års regeringsform erkändes själfva principen om förslags upprättande vid borgmästarutnämning, och i k. resolution af 8 juli 1720 på borgarståndets besvär fastslogs, att denna förslagsrätt helt och hållet tillkom städerna själfva. Genom en k. resolution af 16 okt. 1723 med anledning af nya besvär bestämdes därefter, att förslaget skulle omfatta tre personer, och slutligen stadgades i konungaförsäkringarna af 1751 och 1772, att inga borgmästare skulle utom förslag påtvingas städerna mot deras vilja. I den försäkran till rikets borgerskap och städer af 23 febr. 1789, som Gustaf III afgaf i sammanhang med förenings- och säkerhetsakten, utlofvades att denna förslagsrätt skulle orubbadt bibehållas, och slutligen infördes i 1809 års regeringsform den ännu gällande bestämmelsen, att konungen vid utnämnande af borgmästare skall vara bunden inom ett förslag af trenne behöriga (d. v. s. lagfarna) män. Till följd af detta utnämningssätt är det svenska borgmästarämbetet äfven organ för kommunal själfstyrelse, och det märkliga är, att det lyckades bevara denna karaktär på en tid, då byråkratismen just gjorde sitt triumftåg genom Europa.
Att döma af en k. resolution af 1680 på borgarståndets besvär synes man då ännu hafva tänkt sig, att valrätten skulle tillkomma blott rådet (magistraten), men i den ofvannämnda k. förordningen från 1693 gjordes, såsom nämndt, äfven borgerskapet delaktigt däri, och denna dess befogenhet fastslogs genom resolutionen af 16 okt. 1723. Denna ordning gällde till riksdagen 1862--63, då valrätten utsträcktes till de icke burskapsegande (d. v. s. ej till det egentliga borgerskapet hörande) stadsbor, hvilka då tillerkändes andel i riksdagsmannaval till borgarståndet, och vid riksdagen 1865--66 bands befogenheten att välja borgmästare vid valrätten till andra kammaren, hvilket ännu gäller.
En väsentlig orsak till missnöjet med de
Källa: Project Runeberg ·
