Sida 548
Schinus
1051
Schinmeier-Schinus
1052
nationalgalleri). Äfven i de heroiska, strängt stiliserade landskap från Italien och Grekland, som han komponerade, står arkitekturen i harmoniskt samband med naturen, är liksom uppväxt ur denna. Efter sin återkomst till Berlin fick S. länge vänta på konstnärliga uppgifter. De politiska förhållanden, som rådde, voro allt annat än gynnsamma för en byggkonstnär. 1810 blef han anställd vid den nyinrättade Baudeputa-tion, vid den preussiska förvaltningens reorga-nisation 1815 blef han oberbaurath, 1820 professor och medlem af akademiens senat och 1839 oberbaudirektor. Många af hans arkitektoniska projekt stannade på papperet. Dels voro de alltför fantastiska för tidens nyktra smak, dels hindrades utförandet af penningbrist. Bland dessa förslag voro en gotisk grafkyrka öfver drottning Luise (1810) och en praktfull gotikdom, afsedd att byggas på Leipzigerplatz till minne af befrielsekriget 1813. De byggnader han en tid framåt fick utföra voro hållna i klassisk stil, men hans sätt att använda de antika formerna var genialiskt själfständigt. Det första af dessa verk var Nya vakten vid Unter den linden (1816-18) med en dorisk fasad, samarbetad med en fast, kastellartad byggnadsmassa af strängt, slutet allvar. Så följde Schauspielhaus (1819-21; fig. 2), som uppfördes
Fig. 2. Schinkels verk Schauspielhaus i Berlin.
på den äldre, brunna byggnadens grund och delvis med användande af dess murar - en invecklad uppgift, som S. löste med mycken både fyndighet och smak -, och därefter Altes museum (1822- 29) med sin ståtliga, sköna kolonnhall utmed fasaden (se afbildning i art. Berlin, sp. 17-18). Mindre lycklig är anordningen af byggnadens inre, ståtlig är dock den kupoltäckta runda midtsalen liksom ock den klassiskt hållna konsertsalen (nuv. foajén) i Schauspielhaus. Närmast efter dessa tre storverk följde en byggnad af helt annan art, W erderkyrkan (1825-28), i gotik, men modifierad i klassisk anda och skäligen nykter. Här liksom i den 1832-35 uppförda Byggnadsakademien förde S. det typiskt nordtyska tegelbygget in i Berlinarkitekturen. Han gaf härmed nya uppslag af betydenhet. Bland S:s öfriga verk äro kyrkan i Moabit, Nikolaikyrkan i Potsdam (fullb, af L. Persius) samt de små slotten Charlottenhof vid Sanssouci och Babelsberg i engelsk gotik (senare tillbyggdt). Bland hans aldrig utförda verk äro att nämna framför allt slottet Orianda på Krim, ett för kejsarinnan af Ryssland utfördt projekt, ett härligt sagoslott i härlig natur,
samt ritningarna till k. slott på Akropolis i Aten (ritningarna till dessa båda företag utgåfvos 1846 -49; ny uppl. 1873) och till domkyrka i Berlin. På rumsdekorationens område utförde S. stilfulla och betydande verk, gaf ritningar till möbler och väfda tapeter och gjorde utkast till Iningar (de minst lyckade af dessa äro
freskerna i Altes museums kolonnad). - Han utförde panoramabilder (bl. a. Palermo, 1807- 08), den dekorativa målningen Greklands blomst-ring (1825, slottet i Neuwied), väggmålningar (fem landskap, väggprydnad i ett och samma rum, numera i Nationalgalleriet i Berlin) samt utmärkta stil- och fantasifulla teaterdekorationer (bl. a. till "Trollflöjten"). Han utgaf samlingar af arkitekturutkast (1820 ff.; en ny upplaga utkom 1857 -58) och möbelritningar (1835-37; ny uppl. 1852) samt skref Grundlagen der praktischen baukunst (1834; 2:a uppl. i 2 bd 1835). 1862 -64 utgaf Wolzogen "Aus S:s nachlass". Tekniska högskolan i Charlottenburg eger en mängd ritningar och målningar af S. i det s. k. Beuth-Schinkelmuseum. Minnesmärken öfver honom äro uppställda i Altes museums förhall, i Byggnadsakademien och i Neuruppin. Se monografier af Kugler (1842), Bötticher (1857), Quast (1866), Dohme (i "Kunst und kiinstler des XIX:ten jahrhunderts", 1882) och Ziller (1897). G-g N.
Schinmeier (Schinmeyer), Johann Adolf, tysk präst, f. 1733 i Stettin, d. 1796 i Lübeck, blef 1764 archidiakon vid S:t Mariakyrkan i Stettin samt professor i teologi och österländska språk vid akademiska gymnasiet där och 1774 pastor vid Tyska församlingen i Stockholm samt verkade sedan 1779 som superintendent i Lübeck. S. utgaf bl. a. Predigten ilber den charakter Jesu (Stettin, 1774, 1776) och Geschichte der schwedischen bibeliiber-setzungen und -ausgaben (Flensburg, 1777-82), trots sina biister ett för sin tid mycket godt arbete. S. var led. af Vet. akad. (1779).
Schino'psis Engl., bot., trädsläkte af fam. Ana-cardiacece med 5 arter i Syd-Amerika. Bladen äro enkla eller oftast mångpariga, blommorna äro små, polygamiska, sittande i vippor. Mest utmärkande för släktet är den vingade stenfrukten. Alla arterna ha ytterst hård, rödaktig kärnved, som hos S. Lorentzii och S. Balansce är mycket rik på tannin och därför utgör ett af de viktigaste garf-medlen, quebracho (se d. o. och Gar fm e-del, sp. 746). G. L-m.
Schintera (Sjintera), folkstam. Se Bed-s j a, sp. 1163.
Schinto, tysk transkription för S h i n t o, den japanska nationalreligionen. Se Japan, sp. 1270.
Schinus L., bot., busksläkte af fam. Anacardia-cece med 12 arter i Syd-Amerika. De smala grenarna äro tätt besatta med enkla eller mångpariga blad med ofta vingade skaft. De små hvitaktiga, polygama blommorna ha dubbelt hylle och sitta i vippor eller klasar. Ståndarna äro 10, fruktämnet enrummigt. Frukten är en kulrund, ärtstor stenfrukt med pappersartadt, glänsande exokarp, olje-rikt mesokarp och benhårdt endokarp. Mest bekant är S. molle i Anderna och Syd-Brasilien, pepparträd, aroeira, som ej sällan odlas som prydnadsväxt i Medelhafsländerna för det eleganta
Ord, som saknas under Sch-, torde sökas under Ch-, Sh- eller Sj-.
Källa: Project Runeberg ·
