Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär

1193

Schubert

1194

(1888), Holzer (1902 och 1905) och Nastriepke (1910). R-nB.

Schubert [jo-], Friedrich Theodor, tyskrysk astronom, f. 30 okt. 1758 i Helmstädt, d. 21 okt. 1825 i Petersburg, blef 1789 led. af ryska vet. akad., 1800 akademiens bibliotekarie och 1816 verkligt statsråd. Utom en mängd afhandlingar i astronomi och besläktade vetenskaper, de flesta publicerade i ryska vet. akad:s skrifter, utgaf han flera läroböcker, bl. a. Theoretische astronomie (3 bd, 1798), Geschichte der astronomie (1804) och Populäre astronomie (3 bd, 1804-10). S. blef led. af svenska Vet. akad. 1801. B-d.

Schufaert [jo-], Gotthilf Heinrich von, tysk filosof, f. 1780 i Hohenstein, d. 1860, professor i naturhistoria i Erlangen 1819 och i Mtinchen 1827. S. anslöt sig till den schel-lingska naturfilosofien, men rönte sedan inflytande af Böhme, Saint-Martin och andra mystiker. Han utgaf en mängd skrifter, i hvilka han sökte belysa naturföreteelserna genom sin mystiskt religiösa lifs-åskådning, hvarjämte han särskildt intresserade sig för drömmarna och andra yttringar af själslifvets "nattsida". Hans arbeten Ansichten von der nachtseite der naturwissenschaft (1808; 4:e uppl. 1840) och Symbolik des traums (1814; 4:e uppl. 1862; "Drömmarnes symbolik", 1820) voro mycket lästa och af icke ringa betydelse för den samtida litteraturen och psykologiska uppfattningen. Som hans hufvudarbete torde man kunna betrakta Die geschichte der seele (1830; 5:e uppl. 1878). S:s Vermischte schriften utgåfvos 1857-60. Af intresse för historien om tidens andliga rörelser är S:s Selbstbiographie (2 bd, 1854-56). Af S:s vittra verk finnas på sv. "Skildringar ur lifvet" (1843-44, 2:a uppl. 1861) och "Sagor och berättelser för barn" (1884). Litt.: E. Merkel, "Der naturphilosoph S. und die deutsche romantik" (1913). R-nB. S-e. Schubert [J5-], Franz Peter, österrikisk tonsättare, viskompositionens största namn, f. 31 jan. 1797 i Lichtenthal, en af Wiens förstäder, d. 19 nov. 1828 i Wien, var son till en skollärare med talrik barnskara. S:s ovanliga musikaliska anlag upptäcktes tidigt af fadern, som gaf honom den första undervisningen i violinspel och lät honom deltaga i de flitigt idkade stråkkvartettsöf-ningarna hemma. Hans vackra sopran förskaffade honom 1808 inträde i den s. k. kon-vikten, en konstskola för hof kapellet, där äfven gymnasialbildning meddelades. Den obetydliga kompositionsundervisning han där åtnjöt af Rucziska - som förklarade, att S. "redan förut kunde allting och måtte ha lärt af himlen" - var för hans utveckling af mindre betydelse än de orkesteröfningar (med Haydns, Mozarts, Beethovens o. a:s verk), hvari han deltog, samt en tids teoretiska studier för A. Salieri (1812). Då S. synes ha saknat

smak för bokliga studier, lämnade han konvikten redan 1813, och för att undgå konskription tog han 1814 plats som lärare i faderns skola, där han likväl hade tid öfrig till flitigt komponerande; invigd i Goethes diktvärld, komponerade sjutton-åringen en så ypperlig sång som Gretchen am spinnrade och året därpå den mäktiga balladen Erlkönig (förutom s. å. 6 operor och sångspel, 2 mässor, 4 sonater och 130 sånger m. m.). Från skolundervisningens släp befriades han 1816 genom en vän, Franz v. Schober, som tog honom hem till sig och länge understödde honom med penningar. Genom samme vän blef han bekant med sångaren Michael Vogl, som blef den förste och en af de bäste tolkarna af hans visor. S. förmådde lika litet som Mozart skapa sig någon oberoende existens. Den enda anställning han hade var som musiklärare hos grefve Esterhåzy, på landtgodset Zelész i Ungern, under sommarmånaderna 1818 och 1824. För öfrigt var han hänvisad till honoraren för sina kompositioner, hvilka trots hans mot slutet växande popularitet betaltes skamlöst uselt af giriga förläggare, som sedan på honom förtjänade hela förmögenheter. S. förstod alls icke att framhålla sig eller "imponera på aristokratien", såsom Beethoven med själfkänsla sade sig kunna; han trifdes bäst i borgerliga kretsar och var bland främmande ytterst blyg. Ej heller hade han framgång med sina ansökningar till några kapellmästarsysslor. Föga hade han väl ock passat för någon regelbunden tjänstgöring. Han komponerade med verklig lidelse samt otrolig lätthet och fruktsamhet. Knappt hade han nedskrifvit en sång, förrän han började en ny. Detta öfver-ansträngande lefnadssätt, med rastlöst komponerande och aftnarnas tillbringande i vänners lag (sådana samkväm, där han lät höra sina färska tonsättningar, kallades "Schubertiader"), gjorde, i förening med alltför torftiga omständigheter, att hans hälsa i förtid undergräfdes. Han dog redan vid 31 års ålder, i nervfeber, och begrofs efter egen önskan nära Beethoven. Minnesstoder öfver S. restes i Wien (1872, mod. af Kundmann), Gablonz (1900) och Teschen (1901).

S. hör till de mest snillrike och ursprunglige tonsättare musikhistorien kan uppvisa, och i visst afseende står han t. o. m. alldeles ensam, nämligen uti hvad Vogl kallade hans "musikaliska clairvoyance". Han är fullständig improvisatör, i detta afseende tonkonstens störste lyriker i egentligaste mening, och det blef ock hans mission att ge den konstnärliga fulländningen åt den mest lyriska musikarten, visan. Den knappa form, som redan Reichardt och Zelter hade förebildat, i arkitektonisk anslutning till Goethes lyriska strofer, fyllde S. med varmt personligt innehåll och dramatiskt lif. Därjämte ledde han utvecklingen öfver till den bredare, genomkomponerade vis- eller romansformen, t. o. m. den halft deklamatoriska, målande sångscenen eller balladen (Zumsteegs ballader påverkade honom därvidlag). Allting fick prägeln af hans blommande fantasi, friskhet och slående sanning i uttrycket, outtömligt rika melodiska och harmoniska uppfinning. S. stod i vändpunkten mellan två musikaliska skeden, klassici-teten och romantiken, och han har med skäl betecknats som romantikens klassiker. Beethovens

Ord, som saknas under Sch-, torde sökas under Ch-, Sh- eller Sj-.