Sida 105
En modem souper.
Kronan kastar ut sitt sken kring den präktiga salongen. Frun i huset vid chinjongen lägger sista handen re’n.
Unga fröken, styf i nacken, framför spegeln sväfvar lätt, tycker om sin toalett; herrn tar på sig vasafracken.
Lotta får af frun lektion, hur man té skall fint servera, hur man niger nätt, med mera, som hör till den goda ton.
Lilla Karl för säkerheten blifver snuten än en gång; fast det sker med mycket tvång, sväljer han ån då förtreten.
Gäster hit från alla håll strömma till och niga, buga, söta ord man börjar ljuga på en tonart uti moll. Konvenansen fordrar fraser utan minsta mening i, och det blir ett slöseri på gudomlighet och gracer.
