Sida 25
Till Nisses vänner!
dershjerta!“ Och härvid grät fru Bramander några klara tårar och välsignade sina barn på det högtidligaste.
“Du har väl annonserat i tidningarna om att Oskar är din kompanjon ?“ frågade hon sin man, hvilken dervid ; klippte med ögonen och såg ut som den mest förbluffade varelse i verlden.
“Nej, min egen ängel, du sade ju sjelf. ...“
Fru Bramander gaf honom en af sina vältaligaste blickar och försäkrade, att han alltid gjorde tvärtimot hvad hon Önskade sämt att hon icke visste huru det skulle gå, om hon ej vore den tålmodigaste bland alla qvinnor.
Herr Bramander deltog förtjust i de båda ungas lycka och tryckte gång på gång sin dotter i sina armar samt bad henne i allt likna sin moder.
Och månen sken i rummet, kanariefågeln sof i buren, blomsterbordet spred ljufliga ångor omkring sig och de båda unga gåfvo hvarandra en förstulen kyss — de funno, att de för tid och evighet voro fastade vid hvarandra och att deras kärlek blifvit pröfvad och luttrad just genom en så ringa händelse som den väntade generalguvernören.
Källa: Project Runeberg ·