Sida 88
Kvinnan som telegrafist
I kunnen undanbe Eder dylika misslyckade komplimanger. Yaren Öfyertygade, att I ej fått edra respektabla platser, på grand af att eder konversation lätt skulle öfvergå i det långtrådiga, utan på grund af just den tystlåtenhet — och tilläggom: den korthet i uttrycket — för hvilka I ären bekanta, och hvilka telegrafe-ringen tar i anspråk! — ty mera än någon annan menniska får telegrafisten redogöra, ja redovisa för hvarje öfverflödigt ord, som talas, hoc est: telegraferas.
“Men qvinnan bör ej ingå i statens tjenst: hon kan lära sig att mala kaffe, m. m., på sin höjd att spela piano,“ säga emancipationens fiender. — Denna åsigt skulle bevisa något imot Eder, såvida ej den s. k. “visareapparaten företedde den nogaste öfverensstämmelse med en kaffeqvarn och den “Morseska (tryck-)apparaten ej fordrade samma taktsinne som de första etyderna vid pianot.
Då dessutom qvinnan ej ännu får som amazon kommendera ett linieregemente — är det väl för mycket om man tillåter henne att medelst ett (galvaniskt) batteri dominera (telegraf-)linien?
Hur ofta tala ej poeterna om “blicken ur qvinnans öga,“ om “det magnetiska hos henne! Jag kan ej finna, att sådana företräden kunna minskas genom inflytande af “elektriska blickar “eller elektromagnetismen.“
Dessutom beprisas ju den ömsesidigt förädlande inverkan, som umgänget mellan manliga och qvinliga te-legrafister utöfvar. Det lär båda parterna “takt“ — och takt är ju det hufvudsakliga vid all telegrafering.
Eder lämplighet såsom telegrafister kan såledse ej bestridas. Men jag varnar för allt för höga föreställningar om Eder Sjelfva. Att hafva “kommit på tråden“ är, mina damer, ej detsamma som att genast begripa allting.
Källa: Project Runeberg ·