Sida 111
Kapitel 4
hem en skjuten säl, men blefvo likväl jemte sitt byte räddade af en fjerde man, som icke föll i.
Sälarne äro något nyfikna, äfven då de ligga på is, och betrakta noggrannt jägaren, men äro tillika ytterst försigtiga och släppa honom ej för nära, och säljagt på is är derföre ingen lätt sak. Men Grönländarne hafva funnit ett sätt, hvilket Petersen lärde oss, att komma honom inom håll. På tvenne vid hvarandra fästade små medar uppsättes en träram af omkring 1 1/2 alns höjd och 1 alns bredd, försedd med en tvärslå 1/2 aln från medarne. Från det öfversta horisontela stycket hänges ett hvitt tyg, som räcker ända ned. På detta tyg är ett skotthål anbragt svarande mot midten af tvärslån, och så stort, att det lemnar rum för en bössmynning. Skytten sticker bössan genom skärmen och låter henne hvila på tvärslån och förer med denna hela skottkälken framför sig, under det han närmar sig sälen, hvilken icke misstänker det hvita tyget, innan det redan är försent. Uusimaa, den vane skytten, som använde det, erkände dess stora värde.
Af sälar träffar man vid Spetsbergens kuster tre slag, Storkobben eller Haferten, Phoca barbata, den vanliga ringlade sälen, Phoca hispida, som af norrmännen kallas Stenkobbe och hvilken är samma art, som allmänt förekommer i Östersjön och Bottniska viken, samt Grönlands- eller Jaen Mayenssälen, Phoca groenlandica, kallad Sortsiden, som likväl, åtminstone på norra och vestra kusterna är ganska sällsynt i jemförelse med de två första, bland hvilka storkobben mest värderas för sin storlek och sitt tjocka späcklager. Man må dock ej föreställa sig att någondera är ymnig, ty redan Martens anmärkte att »Spetsbergen har mera af Hvalross men
Källa: Project Runeberg ·