Sida 355
TRETTONDE KAPITLET.
Norsk-öarne. — Magdalena Bay.
Vår afsigt hade varit att i sundet emellan Norsköarne göra endast en dags uppehåll, för att som hastigast undersöka omgifningen och dess lämplighet såsom utgångspunkt för ett triangelnät utefter vestkusten. Men vinden blef ogynnsam, sydvestlig stonn vexlade med stiltje, och vi nödgades qvardröja några dagar.
Vestra Norsk-ön är bland spetsbergsöarne känd såsom ett godt, »ejdervär» eller ställe, der ejdern häckar i stora kolonier. På låglandet mot norr funno vi rätt många häckande honor, de flesta med äggen nära utlegade och till och med redan kläckta. Mödrarne äro under denna tid föga skyggare än tama gäss och lemna sitt rede, först när de se sig i fara att nedtrampas af jägaren. I vanligaste fall väljer ejderhonan endast mindre och låga öar, der hon är fredad för fjellräfvens härjningar, och det vill synas, som om hon vid valet af dessa häckplatser för hvarje år toge i beräkning allt som kan göra en holmgång möjlig för denne, åtminstone vet hon att lemna sin vanliga holme öfvergifven, när isen någon gång sammanbinder den med de större öarne eller fastlandet. Men hennes bon äro dess lättare åtkomliga för hennes farligaste fiender, de vinningslystne, hvarje vår
