Sida 21
Kapitel 2
lemnat marken, och här och der började redan Saxifraga oppositifolia utveckla sina täcka violetta och lilasfärgade blommor. Zoologerna hade, så långt vinden det tillät, draggbåtarne i rörelse, och en maskin för djuplodningar pröfvades. För öfrigt ordnade vi oss i kajutorna, gjorde några besök ombord hos hvarandra, gästade den vänliga prestfamiljen på Carlsö, och skrefvo de sista brefven före afresan, som vi nu hoppades ej länge skulle låta vänta på sig.
Längre än tvenne dygn blef ej heller denna väntan; den 9 Maj kl. 8 om aftonen lättade Magdalena sina ankaren, sedan vinden, som dragit sig på S.O., blifvit mera jemn. Något senare, omkr. kl. 9 ½, hade äfven Aeolus satt till segel. Vi styrde för en svag bris uppåt sundet mellan Arnö och Vandö. I norr hade vi Fuglö, en klippa, som brant reser sig ur hafvet med en höjd af omkring 2,500 fot och tillsammans med omkringliggande snöhöljda fjell och klippor i kal och ödslig vildhet lät oss, liksom på förhand, se en bild af nordvestra Spetsbergens öar. I N.W. hade vi Vandtinden, som med sin glacier reser sig på den stora Vandön till en höjd af mer än 3,000 fot. Vinden aftog alltmer och när vi hunnit till Skårö utdog han alldeles. Solen dröjde numera endast omkring två timmar under horizonten, morgon-och aftonrodnad sammansmälte med hvarandra, och färgade i öster, vester och norr den klara och lugna natthimmeln med en skiftning af purpur och guld, som i sydost af den snöhöljda Pipertinden återgafs med ett rosenskimmer, — ett »Alpenglühn» — som åt den storartade och vilda taflan gaf ett mildt behag.
Mot morgonen började vinden tilltaga och växte snart till en frisk kultje, så att vi kl. 4 d. 10 passerade Spennen och snart hunno mynningen af Fuglösund, ett af
Källa: Project Runeberg ·