Sida 267
Kapitel 9
Aeolus. För att begagna de tvenne återstående dagarne begåfvo sig äfven Torell, Malmgren, Petersen och jag på en utflygt till det inre af bugten. Ett par mil från fartyget mötte vi Chydenius på återväg från fjordens innersta vik, som djupt skär in i landet. I stället för att fortsätta vår färd vidare, lade vi derföre till vid den egentliga fjordens södra, af drifved betäckta strand och lågo der öfver natten. Denna drifvedsredd bestämdes till sitt läge, 79° 26' 22" N. Lat, och 18°12' O. Long.
Inuti bugten funnos förträffliga jagtmarker, der Petersen och harpuneraren lyckades fälla nio renar. Dessa djur voro nu i hög grad hulliga och gåfvo full last åt vår båt; de visade, hvilken snabb och jemförelsevis kraftig utveckling den korta arktiska sommaren förmår framkalla så inom vext- som djurriket. För att låta jagten ostörd fortgå låg båten stilla under större delen af dagen, och vi fingo tillfälle att undersöka traktens geologi. På vestra stranden höja sig upprättstående skikter af grå kalk utan försteningar, under det hela östra sidan upptages af samma bildning som Cap Fanshaw, kalk med hyperitgångar. Det var af intresse att här i detalj följa den eruptiva hyperitens förhållande till kalken. I en djup klyfta, som erbjöd en god genomskärning, visade sig huru lager af kalken, som på afstånd tycktes horisontela, voro upplyftade i en vinkel af flera grader och huru hyperiten emellan kalken tydligen sköt snedt inifrån utåt och uppåt. Närmast hyperiten var kalken ljusare till färgen och mycket hård samt utan petrifikater, förhållanden som väl torde kunna tillskrifvas den smälta hyperitens inverkan. Emellertid kan man med visshet antaga, att hyperiten genombrutit den
Källa: Project Runeberg ·