Read Runeberg

Svenska expeditionen till Spetsbergen år 1861

Originalsida 307
Originalsida 307
Originalsida 306
Originalsida 307
306–307

Sida 307

Kapitel 10

norr om Spetsbergen, att höja den. Sedan jag hvilat ut efter min tröttsamma vandring vid glacierens fot, började jag återfärden till fartyget och sammanträffade, som läsaren torde erinra sig, med Torell och Nordenskiöld. Efter en stunds samtal skildes vi åter, då jag begaf mig till Footts' ö, der jag landade för natten. På öns södra sida fann jag en grotta urhålkad i kalken af vågsvallet, som alltjemt spolade in genom dess nästan cirkelrunda öppning af omkring sex fots diameter. I hennes inre var en grytformig urhålkning omkring sex fot under vattenytan. På förmiddagen den 23 Augusti lemnade jag denna ö, hade under en tilltagande nordlig storm en besvärlig rodd och anlände vid middagstiden tillbaka till Aeolus. Dagen derpå inträffade äfven Torells båtparti, och vi voro sålunda alla väl behållna åter samlade ombord. I Lomme Bay var ett rikt djurlif; ej långt från stränderna betade renar, och elfva stycken blefvo under vår korta vistelse här fällda. En kull af den vackra högnordiska ripan, som på Spetsbergen eljest är mycket sällsynt, visade sig. I vattnet tumlade hvitfiskar, Delphinus leucas, och en fångades. Detta vackra, öfver tretton fot långa hvaldjur är en af det egentliga polarhafvets innevånare. De uppehålla sig gerna nära isen och finnas vid de grönländska kolonierna aldrig om sommaren, såsom fallet är vid Spetsbergen. De lefva såsom andra delfiner, uti stim och äro så skygga, att de endast med svårighet fångas. Norrmännen fånga dem med en egen slags harpun, en så kallad skottel, olik den som begagnas vid hvalrossfångsten. Hvitfisken uppehåller sig ofta i närheten af jöklarne, framför hvilka vattnet är grumligt af det fina bergmjöl, som jökeln söndermaler under sin vandring och som

Källa: Project Runeberg ·