Sida 326
Kapitel 12
sjön, tvert nedstörtande i hafvet utför de branta strandklipporna, bildar ett vackert vattenfall, hvars brus höres långt ut till sjös. Tillsammans med lagunen och några mindre vatten på den jemnare slättmarken söderut räknade vi sålunda ej mindre än sju särskilda, vid tiden för vart besök derstädes nästan helt och hållet isfria färskvatten; iakttagelser, hvarpå man vid 80:de breddgraden knappast kunnat göra sig beredd. Vore bergen skogbevuxna eller bure de spår efter en vextlighet, som blifvit förstörd af menniskohand, skulle vi Jämna tänka oss förflyttade till någon af vårt hemlands mera småkuperade bergsbygder — t. ex. till gränstrakterna af Westergötland och Bohuslän — men den ytterligt sparsamma vegetationen, de här och der framskjutande glaciererna, och framför allt den oöfverskådliga ismassan långt ut till sjös erinra oss tydligt nog, att vi befinna oss på en punkt i den yttersta högnorden. Den grusiga, humusfattiga marken gifver en sparsam näring åt enstaka stånd af små bleka maskrosor, Taraxacum phymatocarpum, den enda af Spetsbergens få Synanthereer, som förekommer på nordkusten, af Drabor och Potentilla emarginata, och utefter rännilen, och der marken ständigt är fuktig af nedsipprande fjällvatten, trifves Ranunculus sulphureus, och bland mossan den lilla Ranunculus pygmæus, Juncus biglumis, Eriophorum capitatum, Saxifraga rivularis, m. fl., alla små, och sällan öfverstigande tre tum i höjd. — Ett par ejderhonor hade på slätten nyss lagt sina ägg, besynnerligt nog, då dessa foglar eljest alltid häcka på afskilda holmar.
Efter undersökning af de i många afseenden intressanta omgifningarna omkring rysshuset, vände vi oss åt söder och bestego den närmast belägna glacieren. Å norra
Källa: Project Runeberg ·