Sida 395
Kapitel 14
på ett ställe, för att på ett annat lika plötsligt uppträda. Detta har man här det bästa tillfälle att iakttaga, då strömmarne synas regelbundet upprinna ur fasta berget eller ur tätt intill stranden belägna små laguner utan märkbart tillflöde. En dylik liten sjö, genom den egentliga strandbrädden knappast ett bösshåll skild ifrån hafvet, gifver upphof åt en strid elf, som till en början tager sin riktning rätt utifrån hafsstranden. Blott de från bottnen af den lilla insjön oupphörligt uppstigande luftblåsorna antyda, att det bortrinnande vattnet på något håll ersättes. På ett annat ställe strömmar en brusande elf utför en låg bergkulle. Ett stycke högre upp minskas vattenmängden allt mer och mer, tills slutligen stenklappern, hvaraf sluttningen betäckes, visar sig fullkomligt torr; ett fenomen i allo omvändt mot det ofta inträffande, då man ser ett rinnande vatten småningom försina i sanden. Ännu en tredje elf är af särskildt intresse för de mera pittoreska omgifningarne. På den här temligen höga, tverbranta strandklippan strömmar han omedelbart i hafvet, delad i tvenne vackra kaskader, hvars hvita band redan långt ut till sjös bjert afsticka mot den af lafvar svartfärgade klipphällen, hvaröfver de nedstörta. Bestiga vi nu bergsplatån, öfverraskas vi af att finna strömmen leda sitt ursprung nästan omedelbart ifrån det ställe af klippbranten, der vi sett den nedstörta, nemligen ur en liten, af branta klippor på alla sidor omsluten bassin. Det måste vara en källa med starka tillflöden, som kan afgifva så betydliga vattenmassor, som man dels i de tvenne förut omnämnda armarne ser nedstörta i hafvet, dels i en tredje nedrusa i en rund håla i kalkhällen, och på denna väg söka sig ett mera obemärkt utlopp.
Källa: Project Runeberg ·