Sida 196
XV. Konstutställningen [Forts.]
FN LJÖG
molnen bildade en ofantlig trikolor, som följde oss öfver allt och smekande utvecklade sig för oss.
Leksand är en vacker landtlig köping, medelpunkten för en församling på 10,000 själar omfattande ett tiotal byar. På söndagarne färdas befolkningen till kyrkan på stora, svarta sex- till åttaårade båtar, hvilkas form liknar Venedigs gondoler. Qvinnornas högtidsdrägt består af ett förkläde, randadt i lysande färger, hvari rödt, grönt och hvitt äro förherskande, ett lifstycke och en duk i rödt, grönt eller blått utanpå det hvita lintyget med korta ärmar, en hög mössa af svart noppigt tyg med en röd tofs säkert fästad på det blonda håret. Så klädda sitta de i båtens bakstam med bibeln och psalmboken i sina händer pratande och glammande öfver hvarjehanda saker. Föröfver sitta roddare, de kraftiga duktiga karlarna, med blonda lockar lika tegarnes gulnade skörd, med blå ögon och öppna anleten, bärande svarta filthattar, långa rockar som falla ned i breda, böljande veck kring deras gestalter, röda västar, knäbyxor af gult skinn, hvita yllestrumpor och stadiga, spikbeslagna skor. Några af dessa båtar aftecknade sig på sjön, då vi anlände. Det var mycket angenämt att se.
Hela staden” är nere vid bryggan. Ett tiotal vagnar vänta på oss. Leksands honoratiores stiga upp deri med oss, och nu bär det i väg till kyrkan, en stor byggnad utan stil men pittoreskt belägen i en grönskande almdunge midt emot det ställe, hvarest floden Dalelfven, hvilken vi passera på en fast flottbro, utgår ur sjön. Vid sidan af kyrkan ligger klockstapeln, en hög och massiv träbyggnad i rysk stil helt och hållet svart af ålder.
Sedan vi med blottade hufvuden trädt in i kyrkan, höres från orgeln Mendelssohns "Bröllopsmarsch.” Härpå sjöng en kör från orgelläktaren en psalm af Luther. De vackra ackorden af den religiösa melodien återljödo mäktigt under hvalfven och i det helgade ställets halfskymning. En oemotståndlig rörelse grep oss vid beröringen med detta kraftiga och friska folk, som för att hedra sina främmande gäster, mottog dem i Guds hus, vid altarets fot. Efter psalmen ljödo åter orgelns toner och Dalkarla-sången brusade fram under hvalfven. Midt i koret dernere med sin hatt i handen står en kraftig äldre man, en odalman i sin hembygds drägt och sjunger med vibrerande röst den kära sången. Tårarne rulla utför hans kinder. Denne landtman är verkställande direktör för det jernvägsbolag, genom hvars försorg vi transporterats hit och äfven för det bolag, hvars ångare skall föra oss från den
a Je OR
Källa: Project Runeberg ·
