Sida 195
XV. Konstutställningen [Forts.]
100
Hvad skall jag säga om utflygten till Dalarne, som slutar i dag och som gör intryck af att vara en dröm? Den är ett svärmeri, ett slags tjusande resa genom det 'otroliga. Ack, fosterlandskänslan! Hit måste man komma för att uppfatta den, för att känna hela kraften och tjusningen deraf. I går besökte vi en gammal kyrka vid stranden af en af dessa blåa sjöar, som synas lika klara och rena som landets vackra döttrars ärliga ögon. Orgeln var redo att mottaga oss, att helsa oss med sina långsamma psalmer. Då vi inträdde, lät organisten orgelns silfverpipors djupa toner ljuda, en kör af ynglingar och flickor sjöng psalmer, och Luthers koral steg mot trähvalfvet. Vi voro knappt tio turister 1 den stora kyrkan, dit om söndagarne sex tusen personer komma sjöledes från kringliggande trakter för att bevista gudstjensten, och der jag satt på en träbänk tänkte jag på dessa enkla själar, som samlas hit och bygga och bo här bland granarne i sina rödmålade trästugor. Plötsligt spelade organisten upp en dalkarlssång, en sång, som sjöngs af det hederliga folket i denna fria bygd, denna lyckliga bygd, som aldrig, aldrig varit eröfrad och der Gustaf Adolf, Carl XII och Gustaf IIT i svåra tider alltid funno sina trognaste försvarare, sina laglydigaste undersåtar och sina tappraste soldater.
Vi lemnade kyrkan och fördjupade oss i skogen. Åh, granskogen efter regn, med de gröna granarne, de balsamiska dofterna af gräset, blommorna och de små klockorna af linnéan, som är så sällsynt, så ömtålig och som luktar så godt! Från gångstig till gångstig 1 den täta skogen kommo vi till ett alldeles nytt utsigtstorn, mycket högt och bygdt af furuträ, som reser sig öfver skogen. Det invigdes i går, och i träet står årtalet 1897 inristadt. Vi gingo upp, och från höjden betraktade vi hänförda ett haf, ett vidsträckt haf af grönska, som räckte ända till synranden och bestod. af granar, öfver hvilkas toppar vi nu befunno oss och som utsträckte sig i det oändliga som vågor på hafvet. Då vi kommo ned funno vi en hel by der. Jag antecknade i förbigående dessa intryck och öfverraskningar. Man måste återkomma hit och dröja här för att kunna göra sig en föreställning om den svenska gästfriheten. Behöfver jag skildra den rörelse jag erfor, då jag ibland, så långt borta från Frankrike, fann den franska flaggan svajande, nästan ensam bredvid den svenska. Det föreföll mig äfven, som om de röda stugorna, den blå himlen och de hvita
”
Källa: Project Runeberg ·
