Sida 194
XV. Konstutställningen [Forts.]
-— 194 —
hålla blott minnet af godhet och hängifven uppoffring. En dag höll i Nizza en man på att omkomma, då hästen för hans vagn skenade. Den framrusande hästen skyndade fram som en tragisk syn under den olyckliges ångestrop. Blott några minuter, och han hade varit dödens rof, krossad mot gatstenarne, då en förbigående person springer fram, störtar med sin resliga gestalt emot den vilda hästen, griper fast i näsborrarne med kraftig hand, hejdar den och räddar den olyckliga. Han hade blott en önskan, denne förbigående, han ville undandraga sig mängdens tacksamhet och rörelse. Men hos oss såsom här älskar och känner man Sveriges och Norges konung, och derför kan man på h. m:t Oscar IT:s bröst se det band i de franska färgerna, som hos oss de tappre er- - hålla hvilka räddat ett menniskolif.
Den ädle drotten herskar ock öfver ett folk lojalt, hjertevarmt, sympatiskt och starkt. Vi skola aldrig förgäta dess hurrarop ur djupet af dess hjertan. Vi skola aldrig glömma h. k. h. kronprinsens vibrerande, varma, till allas våra hjertan gående ord. Vi skola till våra land medföra minnet af en skön dröm, kort som den hvarom Mauritz af Sachsen talade, och när om få månader de skandinaviska folken skola fira jubileet af h. m:t Oscar IT:s fredliga och ärorika regering, så skall det tillkomma oss, som bevittnat den storartade yttring af konst, af industri, af glänsande id, af välmåga att förkunna hvilken ära af denna framgång och af de nordiska brödrafolkens intellektuella och materiella utveckling, som tillkommer konungen. Och jag dricker vörnadsfullt i pressens namn för den frisinnade och rättvise höge och faderlige monarken; i literaturens namn för en konung, på samma gång en skald och en talare, som genom sin tjuskraft skulle kunna öfvertyga dem hvilka han leder med sin myndighet. Och slutligen, tillåt mig säga det, med erinran om att ett af den Franska akademiens privilegier är att ena den hyllning, som skänkes dygden, med de kransar, som egnas snillet, slutligen dricker jag för den konung, som till alla de titlar han bär lagt den högsta ära bland alla, den konung, som diktade i handling då han räddade ett menniskolif — den herskare som bäst förstått en konungs pligter: att älska sitt folk och tjena menskligheten.
En skål för hans majestät konungen af Sverige och Norge!”
De medlemmar af kongressen, som besökte Norrland och Dalarne blefvo mäkta förtjusta utaf hvad de sågo. Får jag omtala en del af hvad de sade? Här är det:
Källa: Project Runeberg ·
