Sida 193
XV. Konstutställningen [Forts.]
EE
193 —
gångsrikt verkat för att i de skandinaviska landen höja bildningen och minska fattigdomen. Den präktiga utställningen,. som vi sett med egna ögon, är ett bevis härpå. Öfver allt den kraftigaste verksamhet. På scenen har den nordiska tanken kallat fram
ett visst verkligt djup i mensklighetens problem, en oro, som har
gripit till och med den galliska anden. Vi ha efter hvarandra i Paris hyllat Nordenskiöld och Nansen, hvilka, medan de låtit de andra folken med sitt blod fukta Afrikas jord, med fara för sina lif sträfvade till midnattssolen och den fredliga eröfringen af polen. Vi äro här hos en konung och hos ett folk, som båda höra till de största emedan de framför allt egna sig åt arbete och freden.
Nordens outtömliga grufvor, som utgöra Sveriges rikedom, kunna i framtiden lemna allt det jern, hvaraf verlden har behof. Gellivaras jern skall icke vara krigets jern, det är plogens, det är industriens, det jern som uppehåller lifvet, icke det som dödar. Nordens jord, som ger metaller, ger också skördar.
Förbrukningen af råg, denna råg, ljus som svenskarnes lockar, förbrukningen af råg och hvete ökas, förbrukningen af alkoholen aftager. Lifvet i allmänhet är här mera mildt än någon annanstädes i verlden. Det andliga lifvet är mer pulserande, mer verksamt, mer djupt. Alla medborgare kunna läsa. Alla kunna skrifva och hur skulle det kunna vara annorlunda? Den konung, åt hvilken deras öden äro anförtrodda, är, liksom den herskarinna, som i Stockholm bjöd gästfrihet åt Renée Des OCartes, en konung både genom talangen och tankens djup. Både skald och sjöman, har han besjungit hafvet, detta vida haf, som han älskar och hvars storhet och stormar han förhärligat, lånande dess röst. Svenska akademien, som har literära täflingar likasom vår, gaf en gång utan att känna honom skaldepriset åt författaren till "Svenska flottans minnen.” Då man öppnade det konvolut, som inneslöt den täflandes namn, fann man, att prisvinnaren var den blifvande konungen, som, värdig att räknas bland sitt lands främste talare och skalder, erhöll denna belöning och kunde virå den gröna lagern, hvarom Roosand talar, kring den ädla, sekelgamla kronan.
Men för oss fransmän har h. m:t ännu ett anspråk och större på vår tacksamhet, och de som hos oss beundrd författaren af Sångerna till hafvet veta att den kunglige skalden har rätt att bära en af dessa insignier, inför hvilka alla folk böja sig, ty de fram-
Källa: Project Runeberg ·
