Sida 204
XV. Konstutställningen [Forts.]
= 0
Inom ett ögonblick stod jag midt i en samling af hundratals distinguerade gäster. Biskopen äskade ljud och höll ett hjertligt välkomsttal till alla "”hospites.” Då vår värd, som är liten till växten, talade om allas er ”mjukaste tjenare, undertecknad, sade han med ett humoristiskt småleende öfver det vänliga ansigtet: "Nu har jag nöjet att välkomna och för eder presentera min store frände från Amerika, som just nu kommit hit.” Der stod jag, ett stycke öfver sex fot lång, och kände mig nästan litet smått generad. Biskopens munterhet smittade, alla stämde in och jag fick göra det samma. Sedan seniorn bland "”hospites” svarat på biskopens tal, kom man fram till mig för att "skaka hand” och återupplifva den bekantskap, vi formerat för sju år sedan.
Middagen serverades enligt den metod, som kallas ”"gångbord.” Detta är ett särdeles praktiskt sätt att gå tillväga och borde införas här i vårt land. Det har i flera år och till allmän belåtenhet brukats vid vårt läroverk och i vårt samhälle i Lindsborg. Maten, knifvarna, gafflarna o. s. v. placeras på ett stort bord i midten. I den ordning, som etikettens regler bjuda, förse sig gästerna, sedan värden läst till maten, med hvad de behaga. Litet hvarstans stå småbord, och vid något af dessa slår man sig ned med ett par af sina vänner, så vida man icke föredrager att stå eller promenera omkring för att få språka med så många fer. Vid lämpliga pauser hållas talen enligt ordning, som etiketten, med hvilken alla förutsättas vara förtrogna, bestämmer.
Detta tillvägagående för en lång middag treflig i stället för motsatsen. Allting är ledigt och obesväradt. Tiden flyger och, innan man vet ordet af, hafva två eller tre timmar gått.
Sista dagen af dessa stora prestmöten gifva mötesdeltagarna, enligt gammal, god sed, middag för biskopen med familj samt tillfälliga gäster. Värdarna väljas bland de äldste och mest an-” sedde prestmännen. Skrifna lappar, vid hvarje tallrik visade hvar hvar och en skulle sitta. Värdarna gåfvo öfriga nödiga upplysningar. O, huru snälla de voro mot oss amerikanska lutheraner! Minnet af så mycken artighet och vänlighet skall sent förblekna. Min hustru fick platsen närmast till venster om biskopen. Jag satt midt emot honom och till höger om stiftets högst vördade prestman. Denna gång hade man icke "gångbord.”
Jag kände mig nervös, då biskopen och en af värdarna talade om för mig, att man i dag väntade, att jag skulle besvara ett tal. Det var ju någonting, som jag gjort många gånger förut, men
Källa: Project Runeberg ·
